-

Då jag var på min första konferens för hiv-positiva unga vuxna så var det ganska kaosartat inuti mig.
I början gick det bra. Men när det kom en smittskyddsläkare som propagerade för den smittskyddslag vi har idag så brast det för mig.

Enligt den så måste den som bär på hiv (även några andra sjukdomar/virus) berätta detta för sin sexpartner, även om man skyddar sig. Mitt ex brydde sig inte ett skit om det. Han brydde sig inte heller om att använda kondom, vilket man måste göra om man är hiv-positiv.

Så jag kritiserade smittskyddsläkaren och sa "Om den lagen hade funkat så hade jag inte suttit här".
Han visste först inte vad han skulle säga. Han försökte väl försvara lagen i alla fall. Jag hade de andra konferensdeltagarnas stöd. Lagen är otillräcklig. Den behöver förbättras.
Det hela slutade med att jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag gick ut i alla fall. Och en av de som arrangerar hela konferensen följde med mig. Till slut grät jag. Jag gör det när jag blir arg.

Det jag skulle berätta handlade om en helt annan sak. På konferensen fanns det små anteckninsböcker med citat på. Jag lyckades få tag på en av de som hade det mest populära citaten. På den lilla gröna anteckningsboken stod det "Om du finner en väg utan hinder leder den förmodligen ingenstans".

Har suttit och letat låtar på Spotify ett litet tag nu.
Insåg nämligen att jag inte börjar förrän 12 imorgon. Vilket gör att jag inte måste sova tidigt inatt. Awesome!

En av låtarna jag hittade på Spotify var "When the children cry" med White Lion. Det tar mig tillbaka många år. Det var en kille jag dejtade innan jag träffade ûberaset (han som smittade mig).
Han var romantisk av sig och pysslade mycket med musik på fritiden.

Han gjorde en låt till mig senare. Den har jag på en skiva här någonstans. Men då jag hör den låten så tänker jag på honom. Romantiker och mytoman. Behöver jag säga att det inte tog så lång tid innan jag kom på att han var mytoman? Och sen höll det inte så länge efter det. Här pratar vi dagar.

Och sen träffade jag aset.

Hur jag tänker: Varför är det alltid jag som hör av mig först?
Hur killar tänker: Jag behöver inte höra av mig först, hon gör ju det ändå.

Extremt generaliserad vinkling av det här. Men jag vet inte.
Sen känns det fel att bli smått irriterad. Men jag börjar tröttna på att vara den som frågar om vi ska ses.

Eller är han en sån som går låååångsamt framåt? Jag vet att det är en småsak i det hela...men de gånger jag har skrivit "puss" i ett sms till honom så får jag inget tillbaka. Så det känns lite som att när jag är med honom så är vi pojkvän och flickvän men när vi är isär så är vi ingenting.

Förresten är det väl typiskt av oss tjejer att överanalysera saker? Jag är duktig på det i alla fall vet jag.
Skit också.

Jag pratade just med en annan positiv vän, och vi kom in på ämnet hur man ser på saker och ting som händer i livet. Och vi märkte att vi avslutade varandras meningar eller skrev exakt samma sak som den andra personen tänkte. Ser man på olika händelser i livet på ett positivt sätt så blir de lättare att hantera.

Som det som har hänt oss. Jag tänker inte så mycket på det, men jag är riktigt glad för att jag har lärt känna alla dessa underbara människor som är i samma situation. Utan viruset så hade jag inte lärt känna dem. De har gett mig så mycket, och förhoppningvis har jag bidragit också på något vis.



Someday, somehow
I'm gonna make it alright
But not right now
I know you're wondering when...


Någon dag blir det bättre. Det kan ta ett tag. Men om man försöker att se det på ett positivt sätt så blir det lättare att hantera problemet.

Jag är lite morgontrött av mig, eller seg på morgonen.
Speciellt om jag vet att jag inte måste gå upp. Han som får mig att le hade ställt klockan då han inte ville sova bort hela dagen innan det var dags att åka till jobbet.

Min mobil väckte mig lite tidigare än det dock, batteriet var på väg att ta slut så den tjöt. Efter det somnade jag väl inte om riktigt ordentligt. Men jag vaknade med hans armar om mig. Och efter att jag hade gått upp och stängt av ljudet på telefonen (är den telefon jag bara ringer till honom...det har blivit så i alla fall) så la jag mig bredvid honom, och hans armar är kring mig igen.

När hans klocka väl ringde (då hade vi varit vakna ett tag och bara gosat) så var han på väg upp. Och han gick upp. Och stängde till för mig (går att dra för skjutdörrar för sängen). Men sen lyckades jag få honom att lägga sig ett litet tag till. "Men bara en liiiiiten stund till" sa jag. Och han svarade "För dig finns det ingen liiiiten stund, du kommer bara hålla kvar mig" och så la han sig i alla fall. Det blev väl kanske 5 minuter till. Men det var det värt.



Någon dag framöver när han och jag är ensamna så tänkte jag prata lite mer med honom om han har några funderingar kring hiv. Så han inte är rädd för något eller tror något som inte stämmer. För jag vill inte att han ska tänka något sånt, eller behöva vara "rädd" för mig. Det är lite läskigt för mig, för jag vet inte riktigt hur jag ska prata med honom om det. Jag har aldrig gjort det här förut. Inte på det här viset.

Can we pretend that airplanes
In the night sky
Are like shooting stars
I could really use a wish right now


Samma dag som jag fick mitt besked var även samma dag som proverna togs. 
På morgonen var jag på infektionskliniken i Solna (som numera slagits ihop med Huddinge och allt finns i Huddinge nu). Sen var det många timmar tills jag skulle få svar. För att få tiden att gå så föreslog mamma att vi skulle hyra en film. Hon fanns med mig hela dagen.

Jag tänkte att vi kunde hyra någon komedi, för att lätta upp stämningen lite. Men det kändes bara komiskt. Jag var inte alls på humör för någon komedi. Så det blev "Stolthet och fördom" istället. Den filmen kommer alltid att påminna mig om när jag satt i mammas soffa och bara ville att tiden skulle gå.

När det var dags att åka tillbaka och få svaren så var det på gränsen att jag blev überreligiös. Jag tänkte "om det finns en gud, så skulle han/hon/den/det aldrig låta det bli ett positivt resultat" (alltså att jag var smittad). Fast innerst inne visste jag nog redan. Jag förstod helt plötsligt varför jag blev sjuk i januari 2005. Och varför ingen såg nån halsfluss, även om det var det de sa att jag hade. Symptomen för primärinfektion är nämligen hög feber under ganska lång tid (i mitt fall nästan två veckor), halsont. Men det är bara några av symptomen. Vissa reagerar inte alls, och kan gå med viruset i sig helt ovetandes i många, många år. Andra får helt andra symptom, och eftersom det liknar en jobbig förkylning så är det svår även för läkare att ställa diagnos.

Men helt ärligt. Om jag hade varit läkare så hade inte min första tanke när en 15-årig tjej kommer in med hög feber och halsont att hon nyligen har smittats med hiv. Halsfluss, eller kanske körtelfeber, men inte hiv.

Även fast jag var i sån chock i samma veva där jag fick mitt besked så är det två personer jag minns extra tydligt. Det är de poliser jag fick prata med samma dag som den ena av dem ringde mig.

Jag blev påmind om honom (den andra var en kvinnlig polis) då jag hittade en artikel jag klippte ur Svenska Dagbladet som handlar om att de hade förhört 80 tjejer (kvinnor) där den yngsta var bara 12 och den äldsta var 20. Ska påpeka att han var 32 år gammal när han åkte in.

Så han, och den kvinnliga polisen. De finns kvar i minnet. Och jag kan se bilden av dem. Och hur de tyckte det var lite obekvämt att fråga om mitt ex hade berättat att han var hiv-positiv. Jag var glad att det var både en manlig och en kvinnlig polis. De kompletterade varandra på ett väldigt bra sätt. Och jag fick ta det i min takt. Och han hjälpte mig att ringa mamma när jag själv inte klarade av det eftersom jag grät och inte fick fram några ord.

De bidrog till att jag gillar poliser. Det gjorde jag innan detta också, men mitt förtroende för dem ökade ännu mer tack vare de två.

Efter en lång resa från jobbet till han som får mig att le så hämtade han upp mig på stationen.
Se åkte vi hem till honom, där hans mamma bor (nu är de bortresta men i vanliga fall). Och det var bara han och jag där. Och så var det hela kvällen.

Vi kollade på V för Vendetta och åt lite chips. V för Vendetta är en film som jag gillar...Av någon anledning, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Lite som tv-serien Dexter som jag följer nästan slaviskt. En seriemördare, som man tycker om. Något är fel på mig. Det konstaterade jag och han som får mig att le även imorse. Jag vaknade nämligen vid halv sju och var jättepigg. Jag ville veta vad klockan var och hade precis börjat resa mig upp. Då vaknade han. Och tog fram sin telefon som låg inom hans räckvidd.

Sen somnade jag om. Med ena armen om honom och med huvudet på hans axel. Vi släppte inte varandra under hela natten. När vi somnade så höll han om mig, och jag höll hans hand.

När det väl var dags att gå upp på riktigt så hann jag bara halvvägs. Sen drog han ner mig i sängen igen. Så det blev en liten snooze på 5 minuter.

Jag har tänkt, och analyserat (typiskt oss tjejer eller vadå?). Och visst är han min pojkvän. Det blev inte tid att prata om det igår, då båda var trötta efter att ha jobbat. Men det är de små sakerna som avgör. Som att han pratade med en annan röst...sådär puttinuttigt ni vet. Det har inte hänt förut utom när han skojar. Och då skrattar han efteråt, det gjorde han inte igår.

Nu kan jag få vänta några dagar till innan jag får träffa honom då jag jobbar, och han jobbar. Men på tisdag blir det nog senast. Då är jag ledig och han slutar tidigt. Eller måndag kanske, om jag åker dit efter jobbet och tar med mig lite saker så jag kan plugga medan han är och jobbar. Vi får se. Men hur som helst så mår jag bra av att träffa honom.


PS. Jag ska försöka få in HIV:et mer i bloggen. Men just nu är det inget som jag tänker på sådär jättemycket. Utom när det gäller vissa privata saker, sånt jag inte ens vågar skriva fast jag skriver anonymt. Men i augusti är det dags att bli stucken och prover ska tas. Och analyseras. Och så får vi se om det har vänt eller om det fortfarande, sakta men säkert, ser sämre ut. Inte illa, men sämre. Jag har ju ändå gått i 5,5 år utan att behöva ta mediciner.

Efter att ha pratat i telefon med han som får mig att le i nästan en timme så känns det mycket bättre.
Han var glad, och skrattade en del. Jag skrattade också. Han är lite rolig den mannen.

Det blev ingen dejt idag. Men jag åker dit imorgon efter jobbet. Han är inte där han brukar vara så det tar mig 1,5 timme att åka dit. Och sen på lördag morgon när jag ska jobba så behöver vi åka två timmar innan jag börjar. Så då äter jag frukost på vägen.

Men det är värt det. För att få vara med honom. Det kommer bli lite sisådär med det den närmaste tiden då han ska jobba. Och jag ska jobba och plugga. Men det löser sig på något vis.

Och imorgon ska jag försöka prata med honom om jag kan kalla honom för min pojkvän. Så...wish me luck!

Natti natti

Jag hade hoppat att han som får mig att le skulle komma förbi nu ikväll. Men det verkar inte bli så.
För än så länge har det inte plingat på dörren.

Och jag har inte hört något heller från honom. Jag vet att han har dåligt med batteri i telefonen efter att ha varit på båten. Men sms:en levereras (leveransrapport, det är bra grejer det). Samtidigt spelar jag "Bulletproof" och jag sjunger med "I'll never let you sweep me off my feet. This time baby...I'll be bulletproof". Och jag önskar att det inte gäller mig. Men tveksamheten i mig tar över lite smått. Men just nu så känns det som om det kanske är bättre att inte hoppas för mycket, att jag bara blir besviken då.

Fick just min nya faktura på mobilen som ska betalas i augusti. Jag skrattade lite när jag kollade specifikationen. Det är nämligen så att jag har två mobiler, med olika operatörer. Den räkning jag såg nu är från samma operatör som han som får mig att le har. Jag skaffade det för att det är flera av de jag känner som har den operatören, samtidigt har jag kvar en massa bindningstid på mitt "vanliga" abonnemang. När jag kollade specifikationen så var det sms till han som får mig att le. Och samtal till han som får mig att le. Med tanke på hur många samtal och hur många sms det totalt blev så har jag helt klart tjänat in kostnaden för abonnemanget. Med god marginal.

I samma veva som jag och mitt ex skulle flytta isär så sa han att jag kommer känna mig ensam, och att det kommer vara tråkigt att äta middag. Ensam. Idag förstår jag vad han menade. Det är inte roligt att äta middag ensam. Spelar ingen roll om det är oxfilé eller nudlar man äter. Upplevelsen i sig är densamma. Fast just idag är det på ett sätt skönt att få vara själv. Jag har pratat med kunder och kollegor från öppning till stängning idag. Rösten måste få vila lite, annars kommer den att vara slut till helgen. Jag önskar att han som får mig att le vore här. Har jag tur så träffar jag honom en liten sväng imorgon kväll. Annars får jag klara mig tills fredag kväll. Att det ska vara så jobbigt att gilla någon. Dags att sova tror jag. Det är jobbigt att jobba effektivt i 8 timmar och under den tiden växla mellan svenska, engelska och till viss del kroppsspråk när inget annat funkar. Det är rena rama träningspasset att jobba. I en bastu också. För nog blev det varmt på jobbet. Luftkonditionering my ass. Det funkar inte när dörrarna är öppna hela tiden.

Dessa två låtar snurrar runt i min skalle hela tiden nu. "This time baby I'll be bulletproof I won't let you turn around And tell me now I'm much too proud To walk away from something when its dead" De här raderna får mig att tänka på att jag faktiskt gick ifrån när det var dött. Än så länge har jag inte ångrat mig. Så antingen är jag oförmögen att känna något eller så var det rätt val. Och jag tror inte att det är det förstnämnda. För känna det kan jag. "Mellan drömmar och verklighet Sägs ska spelas gång på gång Hjärtats sång ... Är det säkert att du älskar mig? Hör du kärlekens alla toner? Klingar starkt och underbart, underbart Är det säkert att du väntat mig? Ser du kärlekens alla färger? Skimrar starkt och underbart, underbart" De här raderna får mig att se framåt. Se vad som (kanske) komma skall. Har jag tur är det bara två dagar kvar tills jag får krama om honom. Han är ute någonstans på Östersjön i båten, och har bränt sig på armarna men annars verkar han ha det bra. Och batteriet i telefonen håller på att dö, men det borde gå att ladda då de har tillgång till lite el i alla fall. Solceller är en bra uppfinning =) Nu är det dags för middag. Och det kan vara så att jag däckar efteråt...

Vad är han som får mig att le och jag? Är vi tillsammans? Är vi på g? Jag vet att vi inte är några kk. De få gånger jag varit i närheten av något sådant så har jag inte hållt personen i hand när vi var ute. Och inte heller kyssts eller hållt om varandra i sömnen. Eller somnat på killens bröst heller. Så nej, kk kan vi utesluta. Vi pussas. Vi kramas. Vi håller hand när vi går ute. Vi sover med armarna om varandra. Han smyger fram till mig när jag fixar med något och lägger armarna kring min midja och lägger huvudet på min axel. Han bär mig i sina armar ibland. Han lyfte mig som om jag vore lätt som en fjäder. Och jag håller mig fast genom att lägga benen runt honom. Vi småretas med varandra. Även fast det är varmt när vi sover så håller vi om varandra. Hans föräldrar refererar till mig som hans flickvän. Varken han eller jag säger emot. Mamma säger inget, hon kallar honom vid hans namn eller om hon undrar vad jag gör så frågar hon om jag är i den stadsdelen där han bor. Hon kanske tror att jag gjorde slut med mitt ex för att vara med han som får mig att le. Å andra sidan har hon alltid sagt att huvudsaken är att jag är nöjd med de beslut jag tar. Och att man inte ska tänka på vad andra säger. Men det är lättare sagt än gjort. Undrar vad hans föräldrar tänker om mig. Då vi lärde känna varandra först så var jag förlovad. Sen var jag inte det längre. Och sen spenderade vi midsommar ihop, och lite tid innan det med. Ibland vill jag förklara för dem. Men vad spelar det för roll egentligen? Vi vet vad som hände. Och det är det som är det viktiga. Nu ska jag sova innan det här blir ett ännu längre inlägg. Behövde få skriva av mig lite innan jag stupar i säng. Blir till att gå upp tidigt imorgon. Så är det när man jobbar har jag hört...

Idag var jag på bio med min vän L efter jobbet. Innan så stannade vi till på McDonald's och åt en glass bland annat, och då lyckades jag med konststycket att riva mig på McFlurry-skeden. Det var jättemysigt när man åt popcorn sen (saltet alltså). L skrattade lite åt mig när jag berättade att det inte var första gången det händer. Jag tänkte att det är tur att han som får mig att le inte är hemma, för då kanske den hinner återhämta sig (min läpp alltså). Jag vet inte exakt vart han befinner sig, mer än att han är på sin pappas båt. Jag saknar honom. Och filmen idag gjorde inte saken lättare direkt. Tjejen la sig på killens bröst och somnade. Så som vi gör ibland. De kysstes, och jag tänkte bara på han som får mig att le..."Jag vill också". Jag vill ha hans armar om mig. Jag vill att han stryker sin hand över min arm. Men på torsdag, kanske fredag om jag har otur.

Det blev en sväng till Göteborg i söndags, och jag kom fram vid kvart i sex på morgonen. Sen blev det taxi till vandrarhemmet. Jag var inte så sugen på att försöka hitta promenerandes...och den promenaden skulle, om man hittar, ta nästan en halvtimme. Taxi i 10 minuter lät bättre vid 6 på morgonen. Sov lite grann och sen var det dags för frukost och sen Liseberg. Vi hade riktigt roligt och det var riktigt fint väder. Dag 2 på Liseberg var inte lika fin, men rikigt rolig den med även om vi var lite sega och inte lika på hugget att åka som dagen innan. Två av de som var med, som jag känner sen ett par år tillbaka försökte para ihop mig med deras kompis som också var med. Men jag var inte så sugen, ja har bara han som får mig att le i tankarna och är inte mottaglig för något annat. Och som jag saknade honom när mina kompisar pussades och kramades. Dessutom var ett annat par med också, och de skulle pussas och kramas också såklart. Därför åkte jag dit igår efter att jag var hemma en snabbis för att packa om mina saker. Även fast det stod jobb på schemat idag...Men det var det värt. Även om han retades med mig, och halvt knuffade ur mig ur soffan för att sen lyfta upp mig och sen pussas lite. Pussarna gjorde det hela värt det. Och det gjorde ju att jag retades med honom ännu mer. Man får ju inte vara dum. Nu är det dags att göra sig i ordning, för imorgon är det jobb igen.Och jag hade svårt att sova inatt. Vilket jag aldrig brukar ha. Men när jag la huvudet på han som får mig att les bröst så somnade jag på två röda.

I fredags var det fest, och igår hade jag inflyttningsfest. Och idag ska jag åka till Göteborg...Med nattbuss! Hujedamig.. Och han som får mig att le sov här natten till idag. Men han fick nog i sig lite mycket på festen...han somnade rätt tidigt kan man säga ^^ Jämfört med mig i alla fall. Men han var väldigt söt när han sov, så till och med i sömnen får han mig att le. Jag tar med min lilla pluttis-dator så jag kanske skriver mer på bussen, om internet funkar på bussen och att jag inte har någon nyfiken som kollar över axeln på mig... Annars skriver jag senast på onsdag, för då bär det av hemåt igen.

Imorgon ska jag vara på Karolinska klockan 8 på morgonen. Jag ser inte fram emot att gå upp vid halv sju. Men ibland måste man göra saker man inte vill. Jag hoppas att det är en snäll prick, men att de tar bort den ändå. Så det inte blir en elak prick. Får se hur de hanterar min diagnos eller vad man ska säga...Vissa läkare och tandläkare verkar ha svårt att hantera min hiv-infektion. Men jag hoppas att det inte är en elak prick. Men det dröjer väl innan de tar bort den ändå, de brukar inte vilja göra sånt på sommaren med tanke på infektionsrisken. Om det inte måste göras då. Så håll en tume för mig imorgon :)

En kille som jag känner som också är hiv-positiv har lite intressanta tankar angående förhållanden och sex har jag märkt. Han var/är ganska på mig om att han vill ha någon att sova med, någon att mysa med. Någon att krama och pussa på. Att han kallar mig snygging då och då är väl inte hela världen.

Men allt tillsammans gör att det känns lite olustigt. Till det som är själva huvudämnet. Han är bara intresserade av tjejer som också är hiv-positiva. För att slippa använda kondom. Jävligt intelligent av honom. Speciellt med tanke på att han har andra smittsamma sjukdomar, som han drog på sig i och med ett missbruk. Var även så han fick hiv. Detta gör att han måste använda kondom egentligen. Och dessutom måste han berätta för den person han ska ha sex med att han även har den andra sjukdomen. Det är hepatit jag pratar om. Han vet inte att jag vet att han har det (också).

Men jag kan inte förstå hur man vill utsätta sig själv eller sin partner för den här risken. För även om man äter mediciner så är du aldrig smittfri, utan det finns alltid en risk (även om den kan vara superduperliten). Och att ha två olika virusstammar försvårar det hela ganska ordentligt. Bättre att använda kondom och slippa oroa sig. Och är det obekvämt med kondom - då använder man fel sort eller så är det psykologiskt. Det är vad jag har märkt när det har varit krångel med kondomer. Men det är värt det i slutändan i alla fall.

Av han som får mig att le.
Jag blir alldeles tokig - jag kan inte vara med honom nog länge för att vilja åka ifrån honom. Eller som idag när han åkte ifrån mig.

Men jag fick ha honom hos mig i nästan 6 timmar. Några timmar gick åt att åka till IKEA och lite andra ställen. Och sen blev det lite skruvning av en hylla och byte av bordsskiva. Mamma råkade ha sönder den andra när de var här i helgen.

Det märks tydligt att han inte är den som gärna pussas offentligt eller så. Kramas och hålla handen gör vi ute men nej, annat blir det inte. Men jag vet nu att det inte bara är jag som tar tag i hans hand. Han tar tag i min också. Även när det kanske inte är så bra. Som när man kör bil. Men tills hans försvar ska jag säga att han körde sin mammas bil - som är en automatväxlad bil. Och jag vet att man ska ha båda händerna på ratten...

Men även när jag går halvt före honom och han kommer ikapp så tar han min hand i sin.

Sen när han håller fast mig när jag ska gå och fixa något litet (idag skulle jag göra en macka till exempel) och på så sätt kan krama om mig lite till. Och pussas lite till. Jag klagar inte - för det visar bara att han vill att jag ska vara där hos honom. Och jag ser fram emot i helgen. Då kommer han sova kvar här. Mysigt värre.

Och rubriken kommer från låten med samma namn. Den spelas några gånger om dagen här hemma kan jag ju säga :)

Nu är jag bara glad igen. För imorgon får jag träffa han som får mig att le, och det kanske blir ett bra tag med.

Nu är det pirr i magen, och jag kan nästan inte vänta till imorgon. Men det är inte så många timmar tills han kommer hit. Och jag kommer sova fram till strax före 10. Så kommer nämligen en leverans till lägenheten, eller ja, någon gång mellan 10 och 13. Transportbolag...

Nåja, bättre än när jag skulle få hem den här datorn, då sa de någon gång mellan 9 och 17. Sen kom de inte förrän 17.30 i alla fall. Då hade jag gått upp vid 8 för att vänta in dem, så jag var lagom glad kan vi väl säga.

Nu ska jag försöka få ordning här i lägenheten så han som får mig att le inte för en chock när han kommer hit imorgon.

Det är som en klump i magen som inte försvinner.
Allt jag tänker på är han som får mig att le och lägenheten.

Jag vill ha honom här. Jag saknar hans armar runt mig. Jag saknar när han småretas med mig.
Jag saknar krigen om kuddarna. Och när han lyfter mig som om jag vore lätt som en fjäder.

Jag vet inte om det är han och jag, ja, om vi är tillsammans. Vi säger inte så mycket om vad vi tycker om varandra, men handlingar säger mer än ord. Jag får en massa "tänk om"-tankar som är worst case scenario.


Ps. Jag vet att detta egentligen inte är en kärleksblogg men just nu är det en kärleksblogg...För det är han som får mig att le och lägenheten som alla tankar går till.

Var på bio idag med en organisation som jobbar med hiv.
Vi såg filmen "Hur kunde hon" som handlar om en kvinna som smittas med hiv 1986 har jag för mig att det var, och sen gifter sig 1999 och berättar inte för sin man att hon hat hiv (vilket man enligt lag måste göra om man är hiv-positiv och har sex, och ska även skydda sig). Hon föder senare två barn, två flickor. Inte heller då berättar hon att hon har hiv.

Tack och lov smittas inte barnen eller maken. Men han polisanmäler henne efter en tid, kanske på grund av sveket i och med att hon inte berättade.

Jag kände igen mig i filmen, fast åt andra håller. Nästan som om jag vore maken.
För han om smittade mig berättade aldrig. Han skyddade sig inte. Däremot verkar hon ha varit bättre på att ta sina mediciner i och med att varken barn eller make smittades. Mitt ex var inte så bra på det, så hans virusnivåer var ganska höga emellanåt.

Filmen går på Zita. Bildkälla

---

Efter filmen så fick jag massage på organisationen. Det finns några förmåner med att vara i min situation, massage i en timme för 100 spänn, det kallar jag bra.
Mina axlar behövde knådas efter att ha burit en massa kartonger.

Spotify får jobba hårt nu när jag håller på och stökar med saker. Eller ja, fixar till kanske passar bättre att säga.
För en lite stund sen så spelade den bara låtar som jag hörde när jag var och åkte skidor i vintras.
Det var första gången jag såg han som får mig att le. Påskdagen tror jag att det var.
Men då tänkte jag inte på honom på det vis som jag gör nu.

Men låtarna fick mig att tänka tillbaka på hur det var där. Hur kul vi hade på kvällarna. Och även på dagarna.
Och ja, nätterna så klart. Men de inkluderas nästan i kvällarna.

Jag är ändå glad på nåt vis att jag inte var singel när jag var där. För då hade det kanske bara blivit en semesterflirt som sedan dött ut. Det hade kanske funkat där men inte här hemma.
Men vem vet? Svaret på den frågan kommer jag aldrig få. Precis som att jag och han som får mig att le aldrig kommer få veta vad som hände då hans byxor gick sönder där i Alperna.
Hade man gjort något så förstår jag att de hade kunnat gå sönder i farten så att säga.
Men så var inte fallet.

Nu ska jag fortsätta plocka lite här, så folk vågar sig hit sen.
Sängen är bäddad men jag är lite för uppspelt för att sova. Tur att det är bra isolerat här så mina grannar inte hör min musik ^^

Det känns overkligt. Att jag nu sitter i min lilla lägenhet.
Att det är här jag bor numera.

Första natten kommer spenderas helt ensam. Lite läskigt men ändå bra.
Han som får mig att le hade besök hemma och kunde inte komma hit. Men han kanske kommer imorgon.
Jag behöver lite hjälp fortfarande, speciellt med det elektroniska. Jag och olika sladdar....det är ingen bra kombo.

Nu ska jag gå iväg och handla för andra gången idag. Det man inte har i huvudet det har man i benen (förstår inte det uttrycket till 100% men ändå). Men det är mindre än 400 meter dit. Till affären alltså.
Ska ta med en banan med, färdkost. Sen ska jag laga mat när jag kommer hem. Efter att jag har diskat de nya kastrullerna och stekpannorna alltså.

Imorgon bär det av till IKEA, och då får jag äntligen en säng, ett skrivbord och en liten matgrupp.
Och i början av nästa vecka så anländer min frys.

Jag vill att det ska bli kväll snart. Så det inte är så lång tid att vänta imorgon. Vi ska vara där nästan när de öppnar, så det blir till att gå upp strax före nio imorgon.

Listan med saker som ska köpas är nästan klar. Man brukar alltid komma på mer när man väl är där.
Sen återstår frågan om jag sover ensam där första natten eller om jag får sällskap.
Jag vill gärna ha sällskap, även om det bara gått en dag nu sen jag såg han som får mig att le...

Idag så blev det början till flytt.
6 flyttkartonger och lite väskor.

Sen blev det inköp av lite möbler och elektronik.
Och sen som tack för att han som får mig att le hjälpte mig med allt så bjöd jag honom på lunch. Ingen lyx, det blev donken. Och jag fick två nya glas. Perfekt att göra drinkar i på inflyttningsfesten, för det gör inget om de skulle gå sönder.

Det är så roligt med honom för när vi är ute då är det "bara" hålla handen och några kramar som gäller.
Men när vi kom in i lägenheten så blev det pussar och kyssar.
Charmigt på ett sätt, men jag pussas gärna offentligt. Men det kanske kommer.
Vi har ju inte bestämt vad vi är för nåt. Men nog är vi tillsammans...bara det att vi inte säger att vi är det.

Dessutom var han väldigt snäll. Jag var och tränade igår och har nån grym träningsvärk i armar, axlar, rygg, lår och rumpa. Och han testade att klämma lite på armarna när jag kramade om honom. Vilket såklart kändes.
Sen gör han samma sak fast på rumpan. Bara för att jävlas.

Sa till honom att han var elak. Men han skrattde bara. Och jag med inombords, även om jag låtsades vara lite sur.