-

Såg denna kommentar bland en väns kommentarer på Facebook.
Är tillräckligt många som kan ha sett detta, så därför törs jag skriva det, även om det känns lite på gränsen så att säga.


Risken att ens barn ska få hiv om mamman har hiv är otroligt liten (Nej jag säger INTE att du har hiv...tog bara det värsta skräckexemplet;) )


Jag är GLAD för att personen ifråga vet att risken att smitta sitt barn är otroligt liten (obefintlig i princip om man bor i Sverige och följer de rekommentationer som finns). Men att det är det värsta man kan tänka sig att det händer. Jag är rädd att mitt barn ska smittas, även om jag VET att risken är i princip obefintlig (och ännu mer nu då jag har omätbara mängder virus i mitt blod). Men det hör väl till att man som gravid oroar sig lite över det lilla livet i magen?

Jag tänker också på när jag berättade för en väldigt god vän om min diagnos. Att jag ville berätta något, och att det var rätt allvarligt. Och han sa då "Men vadå, det är ju inte så att du har AIDS eller något?" varav jag skrattar och säger "Nej, men nästan". Jag tyckte det var komiskt just för att det var bland det värsta som skulle kunna hända i hans värld. Han bad om ursäkt i flera veckor sedan, varje gång vi pratades vid eller sågs. Och jag skrattade mest åt det. Nu skrattar vi båda åt det, även om han skäms lite då jag drar upp det.

Imorgon är det World AIDS Day, och för första gången har jag sett affischer i tunnelbanan om det och jag tycker att det är bra att det uppmärksammas. Mer kunskap till folket! Jag hoppas att jag kan bidra med lite nästa år, med en föreläsning eller flera någonstans som inte är i Stockholm. J får ta hand om vår lilla bebis då, och det vet jag att han gör mer än gärna. I år var det tänkt att jag skulle medverka på något vis men då man inte kunde garantera min anonymitet så blev det inget med det. Nu var det ju lika bra det eftersom det händer så mycket annat i mitt liv.

För HIV är bara en liten del av mitt liv, även om ämnet behandlas mycket här så är det ändå bara en liten del av mitt liv. Och för mig är inte HIV det värsta som kan hända en.

Annika:
Hej,och tack så mkt för svar! jag var nog väldigt otydlig. Jag jobbar adminstrativt i vården, dvs är varken sköterska, läkare eller undersköterska. Jag träffar överhuvudtaget aldrig patienter. Borde nog ha sagt detta men jag hade lite för bråttom på tangenterna. Tacksam för ditt svar!!

Svar:
Okej, då förstår jag dig lite bättre och pustar ut lite. Men huvudpoängen om att du inte behöver oroa dig finns kvar och var det viktigaste.

Jag har inte den tid jag vill till bloggen just nu, men så är det ibland.
Jag är borta från strax efter sju på morgonen och kommer hem runt sex-sju på kvällen. Och i allt flyttkaos och jobbsökande så hinns inte bloggen med. Men snart har vi flyttat, så då kommer bloggen igång igen.

Jag ser när jag får kommentarer men jag kan inte svara på kommentarer på dagtid för då skulle jag lika gärna kunna skrika ut "det är jag som är HIVBLOGGAREN". Så ta det lugnt om du vill ha svar på din kommentar. Oftast svarar jag inom ett dygn, ibland kan det ta lite längre tid än så.

Är det information du söker, om hur HIV smittar eller något annat, Googla. Ibland hamnar man i något av mina inlägg som finns längre bak. Men jag svarar mer än gärna på kommentarer och tycker att det är jättekul att få kommentarer.

Men att kommentera några timmar efter för att du vill ha svar på en viss fråga, det är inte mycket lönt för jag har ingen möjlighet att svara på dagtid. Nu har det inte hänt ofta men det bidrar till att det känns pressande att blogga, att jag måste gå in hela tiden trots att jag inte kan det. Blogga ska vara roligt, det är därför man gör det (i alla fall jag). Och just nu händer det så mycket annat så bloggen är inte prio ett. Och det tror jag att ni förstår, för ni hänger kvar trots mina dåliga uppdateringar.

Så; fortsätt kommentera men det kan ibland ta längre än ett dygn innan du får svar :) Är det riktigt bråttom, släng iväg ett mail till [email protected] för den kan jag kolla lättare, och svara snabbare ibland om man har tur :)

Annika:
Hej! Jag hittade din blogg via Familjeliv! Blev väldigt rörd och impad av hur du "klarar" livet trots HIV ...och nu ska du tydligen ha barn också! =) Har några frågor till dig som jag känner att jag måste få fråga. jag har en så fruktansvärd noja och rädsla för detta med HIV :( Kan främmande föremål som förs in i vagina åstadkomma HIV smitta? jag vet om att detta låter helt sjukt men vid 2 tillfällen på jobbet(!!) så hade jag en tampong som fastnade. Jag, som är dessutom nojjig och nervös redan i personlighet, blev vettskrämd och försökte ta ur tampongen med fingrar. Gick dock inte, då blev jag så desperat att jag tog till skaftet på toaborsten för att få tag i den, lr iaf få en bit av snöret. Efteråt blev jag rädd som sjutton, kan jag ha blivit smittad med något? Den var torr och till ögat sett "ren", spolade dessutom vatten över den innan. Nu sitter du väl och undrar vad för nöt som skrivit detta och hur jag tänker, men jag tänkte såhär tänk om person med HIVsmitta tagit i skaftet och kanske haft ett litet småsår? Kan tillägga att jag jobbar på sjukhus och där vi sitter kommer inga patienter. det är således bara vi, läkare och vissa sköterskor som använder toaletterna. Ja, dem som städar jobbar ju inte där iofs,.....? jag är hur som helst jätteorolig och mår fysiskt dåligt rent ut sagt.. vore så tacksam för din åsikt..

Svar:
Jag är inte helt säker på vad du menar med främmande föremål som förs in. Men jag har ALDRIG hört talas om någon som har smittats på det viset. Och jag har fått ta del av information både från Smittskyddsinstitutet och Amerikanska CDC.

För att HIV ska kunna smitta så krävs det att det är ett blödande sår (och att du har ett blödande sår), båda ska blöda och sätta såren emot varandra. Om föremålet däremot har fått lite blod på sig så har viruset dött på väldigt kort tid. Det överlever verkligen inte länge utanför kroppen. Speciellt om det är blod från ett småsår, då skulle jag säga att det dör nästan samtidigt som blodet kommer utanför huden.

Jag har svårt att förstå den här paniken, och om du jobbar inom vården är det förskräckligt att ni inte har fått bättre information än så tycker jag. För hur skulle du bemöta mig som patient om du fick veta att jag har HIV. Skulle du bli lika rädd då? Vårdpersonal får stå ut med mycket, det vet jag. Men man måste vara proffsig också. Och den rädsla som du verkar ha är inte nyttig. Särskilt om den får dig att må dåligt.
Jag låter kanske lite hård men jag har råkat ut för otrevligheter från personal inom vården som jag aldrig skulle ha råkat ut för annars, om jag inte hade haft HIV. Trots att jag inte kräver någon annan behandling än vilken annan patient som helst (handskar på och vad nu kan behövas som skydd).

Någon lever rövare i min mage så fort jag sitter ner en längre stund, eller ska sova. Mysigt är det i och för sig, man har alltid någon vid sig.

Jag fick ett mycket roligt samtal igår (ja, fler egentligen men de hör inte hemma här).
De ringde från sjukhuset och de kan inte se något virus i mitt blod!
Och gränsen går vid 20 kopior/ml blod. Och vet ni hur små virusarna är? Sjukt små!

Så skulle något hända antingen vid förlossningen eller någon annan gång så är risken snudd på obefintlig med tanke på de låga nivåerna!

Yaaaay!! :)