Måste ta hand om mig
Alla måste ta hand om sig för att må bra.
För vissa handlar det om att det inre ska må bra.
För andra handlar det om att själva kroppen ska må bra.
Men för de flesta så handlar det om en balans mellan de två. Kropp och själ tillsammans.
Det är därför jag har tränat sen i januari. Kroppen mår bättre. Jag är piggare och mår bättre.
Mitt inre mår bättre också. Jag kan låta tankarna flöda fritt när jag tränar eller lägga dem åt sidan för tillfället.
Jag löper en ökad risk att få diabetes och för höga blodfetter bara för att nämna några saker.
Därför är det extra viktigt att ta hand om sig för min del.
För jag tänker inte dö i förtid på grund av det här. Och särskilt inte eftersom det finns hjärtsjukdomar i släkten.
Det gäller många i och för sig. Vet man med sig att det finns i släkten så kan man göra nåt åt det.
Förut promenerade jag en massa, och det är grym träning det med, för konditionen.
Nu ska jag åka iväg och packa i lägenheten. Imorgon smäller det!
Tillbaka till ensamheten
Ingen arm att vila nacken på. Ingen godnatt-puss.
Och sen imorgon - vakna upp själv, ingen godmorgon-puss. Och ingen som slänger iväg halvdirty kommentarer när man ska gå upp ur sängen.
Men snart så blir det så igen. Inte under en lika lång period, men en dag här och en där.
Får se hur mycket han klagar när vi sover i en 120-säng istället för en 180-säng. Inte för att man använder hela 180-sängen ändå när man sover kramandes.
På torsdag är det dags för flytt. Då får jag nycklarna till lägenheten, och sen kommer vi åka över med lite grejer, fast det blir ingen säng förrän det är helg. Går inte att fixa rent logistiskt före det, men det blir bra.
Fast på ett sätt känns det ändå skönt, ensamvarg som jag är lite till och från.
Jag behöver min egentid. Jag behöver få sitta och filosofera och stirra ut i tomma intet utan att någon lägger sig i.
Men ändå så vill jag vara så mycket jag bara kan med han som får mig att le.
Jag är nog lite kär
Sen åker vi (jag, han och hans mamma) uppåt landet.
Och jag saknar honom.
Min nacke saknar honom. Jag vaknade nämligen med världens nackont, den har nog vant sig vid att sova så som jag gjorde under helgen.
Mitt hjärta dunkar lite extra fort då jag tänker på honom. För att inte tala om när vi pussas eller bara kramas.
Jag kan titta på honom och bara le.
Men jag ska ta det lugnt. Jag som skulle vara singel. Ha! Det har ju gått bra...
Trevlig midsommar gott folk!
Och godnatt
Sommarlov!
Bara typ två veckor eller mer efter alla andra typ.
Dock gick det inte så bra på min sista tenta så jag får göra om den redan den 13 augusti. Var inte långt ifrån men jag kände att det inte var värt att försöka plocka poäng, det är bättre att göra om och verkligen förstå.
Så nu vet jag vad jag ska roa mig med de regniga dagarna.
Mitt sommarlov börjar med att packa, och sen imorgon blir det jobb. Och sen åker jag norrut direkt efter jobbet.
Med han som får mig att le. Och hans mamma.
Sen är inte jag tillbaka förrän på tisdag. Men jag kommer att ta med mig min dagbok (som jag inte har skrivit i på läääänge) och så kan jag ge en lång update. Som kompensation för den långa tiden jag inte skriver.
Fast jag hoppas att ingen drabbas för mycket utan har en riktigt trevlig midsommarhelg.
Ha det så trevligt och glöm inte, play safe ;)
Jag har inte varit hemma
Sen blev det jobb i lördags, och sen blev det IKEA. Så jag lyckades dodga hela bröllopshysterin. Märkte dock av det ändå, när det inte kom så mycket kunder...
Efter vi hade lämnat sakerna här hemma så åkte vi tillbaka till han som får mig att le.
Och där blev jag kvar tills idag.
Men än så länge är jag singel...eller vad man nu ska säga. Öppet förhållande kanske?
Han tycker inte att jag ska känns mig låst, i och med att det var en av anledningarna till att jag blev singel från början. Men för mig handlade det inte bara om det, det var bitarna med att bo tillsammans med någon, att vara förlovad med någon när man är så pass ung.
Men jag höll med ändå. Men vi får se vart vi hamnar. Jag gillar honom och har gjort det rätt länge nu.
Längre än vad jag vill erkänna. Only time will tell.
Man vet aldrig
Ska äta middag och sen blir det lite öl för hans del och lite vin för min del.
Perfekt avslut på veckan, även fast jag ska jobba imorgon 12-16.
Det finns något emellan oss, men jag vet inte vart det leder än.
Och dessutom har jag lovat mig själv att inte rusa, utan ta det lugnt och faktiskt vara singel.
Men jag vet ju hur det har gått de andra gångerna jag lovat mig själv det.
Enda "problemet" är att sista bussen därifrån går vid midnatt. Eventuellt kan jag låna soffan och så åker jag direkt till jobbet imorgon, annars måste jag åka hem vid midnatt. Och det vore inte så himla kul.
Vi får se vad som händer. Jag kanske vill hem tidigare eller så sover jag kvar.
Vi har ju sovit tillsammans tidigare jag och han som får mig att le. Men då hände inget, eller jo, han kramade om mig när jag frös.
Jag vet att jag gillar honom, men som alltid så är det svårt att veta vad den andra känner. Time will tell.
Nu är det dags för mig att hoppa in i duschen...Har nämligen varit och tränat =D
Alltid kring mig
Samma kväll jag berättade för han som får mig att le så var det en sekvens i Seinfeld där folk gick omkring med red ribbons på sig. Inte Kramer, så de vart typ sura på honom...Hur som helst så tyckte jag att det var lite komiskt...Fast då hade jag inte berättat än så jag kunde ju inte säga det till honom.
Sen när vi såg på tv efter att hans pappa plus hans pappas fru gått och lagt sig så dök det upp nåt annat som hade med ämnet att göra. Och jag sa bara "Alltid...det blir alltid så här" och han svarar "Men alltså...hade det inte varit så då hade du inte lagt märke till det". Och han har så rätt, så rätt.
Men idag blev lite lite samma sak. Jag åkte och tränade efter skolan, och när jag sitter och äter lunch precis i närheten av tunnelbanestationen...Vad tror ni att jag ser? Jo, killar/män som delar ut broschyrer och kondomer från Noaks Ark (organisation som jobbar med hiv-frågor). Jag var på väg att säga att "Det är lugnt, jag vet det där redan. Jag brukar vara på Noaks ark lite då och då" men av någon anledning så gjorde jag inte det. Jag vet inte varför.
Skulle kunna vara lite jobbigt ifall någon annan hörde, som jag kanske till och med känner, eller i alla fall vet vem det är. Blir så när det blir för nära. Men jag bloggar om det i alla fall.
Och jag tycker att det de gör är superbra, för människorna i samhället behöver få mer information, mer uppdaterad information. För det folk lärde sig för 10 år sen är rena historiakunskaperna inom det ämnet.
Keep up the good work!
En annan sak som hände ganska precis efter jag hade fått mitt besked, ungefär en månad efter. På midsommarafton var det.
Det var någon som skämtade och sa "hiv-mannen" i det skämtet. Och hela midsommarafton var förstörd för mig. Jag blev arg, jag grät och jag ville åka hem. Men hem kunde vi inte åka då vi var mitt ute i skärgården och vi hade ingen bil. (Dit kunde man åka bil nämligen.)
Antingen så pratar folk mer om hiv eller så är det bara jag som hör det på ett annat sätt nu än vad jag gjorde innan jag själv blev drabbad.
Snart kan jag vara nattuggla när jag vill
Jo, för tro det eller ej, jag har inte sommarlov än. Men snart så.
Imorgon är sista gången på länge jag behöver sätta klockan på sju.
Då kan jag få vara nattuggla. Och han som får mig att le behöver inte längre sätta sig och spela datorspel för att jag ska gå och lägga mig utan då kan vi prata tills vi båda slocknar.
För jo, han gör det. Spelar för att jag ska gå och lägga mig.
Då svarar han inte lika ofta så då tröttnar jag till slut och så går jag och lägger mig.
Charmigt? Lite tycker jag faktiskt.
Smart? Jo, han har ju kommit på ett sätt att få mig i säng... (haha...var bara tvungen)
Puh!
Och jag har ett arbete som ska skrivas rent och kommenteras till imorgon bitti.
Så det ska göras nu.
Sen har jag berättat för han som gör mig glad med sms:en. Frågade om jag kunde komma dit då ingen var hemma här och jag ville inte vara ensam hemma, det är ju tråkigt.
Så då fick jag äta där också, grillat och potatisgratäng, mums!
Och ett glas rosé. Och sen skålades det för att min sista tenta för terminen är avklarad.
Sen drog jag med honom ut en sväng för att komma bort lite, bara han och jag. Och så berättade jag för honom.
Och han tog det väldigt bra. Han sa något i stil med "Det är sånt som händer. Och det var ju inte ditt fel, det var han som gjorde det mot dig". Jag skakade under hela tiden då jag berättade för honom.
Men det syntes nog inte, för han var väldigt lugn, för att jag var lugnt...lugn men skakig ^^
Godnatt nattugglor!
Jag berättar ofta delar av sanningen
Jag sa då att jag fått skadestånd för en sak som hände förut och att jag levt lite på de pengarna. Och använt en del som insats i lägenheten som jag och min förra kille köpte. Men hon frågade inte vad som hänt. Och jag tänkte inte berätta heller. För hon är en av dem som jag inte vet hur hon skulle reagera. Dessutom träffas vi inte så ofta då hon bor i en annan stad. Och jag tänker alltid "är det värt det?". Och bor man så långt ifrån varandra och inte har så nära kontakt så anser jag att svaret oftast är nej.
Så idag hände det ännu en gång, jag berättade en del av sanningen. Jag ljög inget, men jag berättade inte allt heller. Men ibland behöver man inte det.
Till en helt annan sak. En vän till mig tycker att jag borde satsa lite på han, han som får mig att le varje gång jag tänker på honom. Men jag vågar inte riktigt innan han vet om min hemlighet. För jag vill inte lägga energi på någon som inte kan hantera detta. Så nästa gång jag träffar honom så ska jag berätta.
Så länge vi är ensamna såklart. Ska dra med honom ut på en liten promenad, och berätta för honom.
Men tills dess så ska jag fortsätta sms:a med honom. Bra att jag fixade ett till abonnemang (skitbilligt, bara 29 spänn i månaden året ut och då både ringer jag och messar gratis till honom och alla andra som har Telia). För de pengarna har jag tjänat in nu.
Ursäkta det långa inlägget. Sen vill jag tacka för kommentaren jag fick idag. Bra med respons och samtidigt få höra hur andra ser på saker och ting. Tack!
Livet är inte alltid jobbigt
Lägenhet med inflyttning om mindre än en månad (bor hos mamma igen, inte så kul men...)
Jag går en utbildning jag gillar.
Jag har underbara vänner.
När jag pratar med en speciell person så blir hela jag glad.
Jag skrattar, han får mig att skratta. Vi skojar med varandra. Vi retas med varandra.
Det känns bra, men ändå fel. Det var så kort tid sen det tog slut. Får man verkligen hålla på och småflörta då?
Själv minns jag inte...Det var 3,5-4 år sen jag var med om det sist.
Å andra sidan, jag blir glad. Och ingen annan lider för det. Då kan det väl inte vara fel?
Godnatt.
Jag har varit med om värre
Blev lite småprat också så klart.
Efter ett tag säger hon "Du är stark, vet du det?" och jag svarade "Vadå da?".
"Med tanke på att du hade en mer och att du och din kille gjorde slut" sa hon.
Och utan någon eftertanke så sa jag "Jag har varit med om värre..."
Men jag berättade inte mer än så.
Men faktum är att det var värre då, den dagen för lite mer än tre år sen, än vad det är nu.
Just nu är det ganska bra. Även fast det såklart inte är roligt att göra slut.
Eller att få göra en omtenta som sabbar mycket annat plugg.
Men det hade kunnat vara värre...
Tankar från igår
Vi är ett litet nätverk. Vi pratar och umgås. Vi festar. Vi bastar ^^
Hade jag inte råkat ut för det här så hade jag aldrig träffat dessa människor.
Och dessa människor gör att det ändå känns värt det, att inte ge upp för att det här har drabbat just mig.
För vi har det jävligt bra tillsammans. Och extremt roligt.
"Fastän jag är sjuk så känner jag hopp"
Det jag menar är artikelserien som Aftonbladet kör nu. Som handlar om Sydafrika och HIV.
Nästan var femte sydafrikan är HIV-positiv eller har till och med utvecklat AIDS.
Och om jag inte missminner mig så var det inte så många år sen som Sydafrikas hälsominister gick ut med att frukt och grönsaker botade HIV och AIDS...Helt sjukt egentligen att man kan säga så.
Tack och lov är de relativt bra på att ge mediciner till de som behöver, så var det inte för några år sedan. Men utvecklingen går framåt och jag är övertygad om att det kommer att komma ett vaccin mot HIV och kanske till och med ett botemedel.
När Neliswa Nkwali fick veta att hon smittats med hiv rasade tillvaron samman. Men hon slutade aldrig kämpa och åtta år senare bor hon i ett eget hus med sina två barn.
– Jag drömmer om att få studera, att bli socialarbetare eller sjuksköterska. Så att jag kan hjälpa andra.
Neliswa Nkwali kom till kåkstaden Khayelitsha från landsbygden för snart tio år sedan. Hon kom till ett fattigt och våldsamt område där mer än 30 procent av den vuxna befolkningen har hiv.
Sjukdomar sprids fort
I Khayelitsha trängs plåtskjulen längs trånga gator och eftersom det varken finns vatten eller avlopp sprids sjukdomar fort.
– Brottsligheten var mycket, mycket hög. Man kunde inte gå nerför gatan utan att få mobiltelefonen stulen och när du kom hem från jobbet visste du aldrig om dina saker fanns kvar.
Neliswa bodde tillsammans med sin man och sin dotter. Tillvaron var hård och i omgivningen fanns många hivsmittade. Ändå kom beskedet som en chock.
– Jag fick diagnosen 2001. Jag berättade för min partner att jag hade hiv. Då berättade han att han haft hiv i mer än fem år. Det var han som smittade mig, säger Neliswa till Aftonbladet.
Neliswa stöttades av sin familj och fick bromsmediciner på en klinik som drivs av Läkare utan gränser. Men chocken över smitttan gjorde att hon bröt ihop och blev deprimerad.– Jag mådde jättedåligt i två år. Jag var arg och bitter för att min man inte berättat att han var smittad med hiv.
Räddningen fanns i en stödgrupp på kliniken. Där kunde hon prata med andra drabbade och börja läkningsprocessen.
– Jag har gått vidare. Nu undervisar jag om hiv och aids på en klinik här i området. Jag håller också själv i stödgrupper för hivpositiva.
Vändpunkten kom när medicinen började verka och Neliswa prover visade att antalet vita blodkroppar steg igen.– Jag blev gravid igen och födde min son 2005. Han blir fem år gammal snart och är inte smittad med hiv.
Kort efter sonens födelse fick Neliswa ännu ett glädjande besked. Efter nästan tio år i bostadskö fick hon ett litet betonghus i utkanten av Khayelitsha och kunde lämna kåkstadens plåtskjul.
– I mitt nya hus har jag både elektricitet och rinnande vatten. Jag har till och med avlopp och har det ganska bra.
Nu kan Neliswa fokusera på framtiden och drömmer om ett bättre liv för sig och sina barn. Äldsta dottern är 19 år gammal, går kvar i skolan och klarar studierna bra.
Neliswa hoppas att hon också ska få studera. Drömmen är att bli socialarbetare eller sjuksköterska.
– Fastän jag är sjuk så känner jag hopp.
Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7269437.ab
När man minst anar det
Glädjen när jag pratar med en person jag tycker extra mycket om.
Jag har nog känt så lite smått under ett tag, men då jag var i ett förhållande så slår man bort de tankarna.
Så gör jag i alla fall. Men nu får jag känna. Jag tillåter mig att göra det också.
Blev ett par timmars samtal sent igår kväll och ända in på natten.
Och jag ville inte gå och lägga mig. Det tog en timme innan jag gjorde det.
Och mitt telefonbolag lär bli glada, för vi har inte samma operatör. Men det ska åtgärdas.
Min plånbok blir inte lika glad. Men jag blir glad så då är det värt det. Och det är inte ofta jag pratar så länge i telefon.
Blir nog att jag slår en signal ikväll också...men kanske inte ska prata så att klockan blir jättemycket...Men det är svårt att låta bli :)
What the....
För det första: Så har han ALDRIG skrivit förut. Fråga om vi ska hitta på nåt, ja. Men inte så där. Inte film.
För det andra: PoK...Jag må vara lite speciell på vissa delar men jag skriver bara "Puss" eller "Puss o kram" till min mamma och min syster i princip. Annars kan jag sträcka mig till "kram".
För det tredje: Då tänkte jag bara "han skulle bara veta".
För det fjärde: Egentligen bryr jag mig inte för jag är inte attraherad av honom på nåt sätt. Han är en fin kompis, men that's it.
Killar...
When I get older I will be stronger
Det eller så får mitt gamla "What doesn't kill you makes you stronger"
Awkward moment
Hon var en av de få lärare på min skola som visste om vad som hade hänt med mig.
Det kändes konstigt på ett sätt. Först sa hon min kompis namn, och sen rättade jag henne. Måste vara jobbigt som lärare att komma ihåg namn. Och speciellt efter två år då man inte sett dem.
Sen frågade hon om jag föreläste något, och det gör jag inte. Men jag berättade om att jag driver en blogg, är med i tidningar, radio och lite tv.
Och här hade jag en poäng med hela inlägget men jag tappade visst bort den.
Så går det när man är hungrig och ska försöka koncentrera sig. Så nu blir det mat för min del! :)
Ögonen drar sig dit
Häromdagen så promenerade jag lite på söder och när jag var vid Medis så såg jag en tjej med ett red ribbon på sin jacka. Jag fick kolla två gånger, ibland är det nämligen något annat rött som sitter där.
Men inte den här gången. Det var ett red ribbon. Och nästa tanke var "Känner hon någon som är hiv-positiv?"
Jag minns inte hur man gör
Det känns konstigt, och tomt.
Men också läskigt. För tänk om ingen vill ha mig när de får veta att jag är hiv-positiv...
Jag minns inte hur det är att vara singel heller. Det känns jättekonstigt.
Jag hoppas verkligen att jag har tagit rätt beslut. Just nu känns det så, även fast det är jobbigt.
Jag älskar fortfarande honom, men inte på det sättet jag gjorde förut.
Det gör inte saken lättare direkt.
I'll never be the same
Efter det här som har hänt mig så kommer jag aldrig att bli likadan som jag var innan.
Och ibland saknar jag det som fan. Jag skulle inte tveka på att byta tillbaka ibland.
Att bara få vara normal. Att slippa dessa små virus i mig.
Att slippa känslan av att känna sig smutsig när man är nyduschad.
Jag är ändå riktigt glad för de människor jag har träffat på den här resan.
En helvetes resa är det ibland. Och den tar aldrig slut.
Ett lite halvdeppigt inlägg. Dessa rader tog nästan en timme att skriva.
Och allt är inte stabilt, nej...
