Svar på kommentar
Hej!
Behöver man va rädd för sjukdomen? Jag ska testa mig snart då det finns risk att jag är smittad. Förändras ens liv mycket?
Hej!
Jag tänker ofta att det blir fel att tänka att man ska vara rädd för HIV. Jag är själv inte rädd idag. Däremot har jag respekt för den. Det är inte så att det är kul att ha det, men livet tar inte slut heller. Skillnaden mot förr är att jag alltid har kondom när jag har sex (åt p-piller förut, det gör jag inte idag). Sen måste jag upplysa de som kan exponeras för mitt blod (exempelvis vid blodprov, hos tandläkaren, tatueraren) om smittan. Sen går jag och lämnar prover 2-4 gånger per år normalt sett (oftare då jag var gravid) och träffar läkare ungefär 2 gånger per år.
När jag fick barn valde jag att göra kejsarsnitt men man får föda vaginalt om man vill, och om ens virusnivåer är nere på tillräckligt låga nivåer. Sen får man inte amma heller. Jag kan väl känna att det blev lite jobbigt att bli ifrågasatt varför jag inte ammade men folk bryr sig för mycket om hur andra gör ;) Det är många som inte kan amma ens.
Anledningen till att jag skrev det där om barn är för att du skrev din ålder i signaturen och tänkte att det kan vara ett aktuellt ämne, kanske inte nu men om några år.
Håller alla tummar och tår för dig! Hör gärna av dig igen med resultatet, oavsett hur det är.
Svar till Orolig
Skriver via mobilen så svaret ser lite annorlunda utformat ut.
HIV kan inte smitta genom att någon HIV+ hanterar maten du ska äta, även om h*n har sår på händerna.
Viruset överlever inte i luften. Så även om det i teorin skulle finnas en droppe i maten så har viruset redan dött. Och inte skulle man väl äta mat som man ser blod i? Jag skulle inte det i alla fall.
Jag har arbetat med att laga mat och det hände att jag hade sår. Men då jag rörde vid maten hade jag både plåster och handskar.
Hoppas att svaret lindrade din oro :)
Svar på kommentar
Kommentar från C:
Hej!
Jag är en tjej på 19 och är nästan säker på att jag är smittad.. hade sex i utlandet med en kille, väldigt snygg och kan få vem som helst, o när jag sa att vi skulle ha kondom så skrattade han bara.. tror att han är missbrukare av något slag, märktes sista kvällarna där.. 7 dagar i rad hade vi sex.. och nu efter 2 veckor nu har jag alla tecken på primärinfektion.
Ska testa mig på måndag, är så jävla rädd..
Men blir lugnare av att läsa din blogg.
Du är grym :)
Kram
Svar:
C, jag håller tummarna för dig på måndag. Oavsett resultat kommer du att fixa det här. Jag trodde aldrig att jag 5 år efter beskedet skulle ha fästman och en liten bebis (och en utbildning, och en schysst lägenhet i ett bra område). Skulle det bli positivt resultat så är du inte ensam, vi är åtminstone 5000 här i Sverige. Vill du bolla tankar så är du varmt välkommen att maila mig på [email protected] :) Det gäller för övrigt er andra också så klart :)
Jag tycker du är modig som går och testar dig, det är inte lätt. Men det är bättre att veta från början, för det är inte kul att få veta det flera år efteråt eftersom man är en risk för andra i så fall.
Stor kram!
Hej!
Jag är en tjej på 19 och är nästan säker på att jag är smittad.. hade sex i utlandet med en kille, väldigt snygg och kan få vem som helst, o när jag sa att vi skulle ha kondom så skrattade han bara.. tror att han är missbrukare av något slag, märktes sista kvällarna där.. 7 dagar i rad hade vi sex.. och nu efter 2 veckor nu har jag alla tecken på primärinfektion.
Ska testa mig på måndag, är så jävla rädd..
Men blir lugnare av att läsa din blogg.
Du är grym :)
Kram
Svar:
C, jag håller tummarna för dig på måndag. Oavsett resultat kommer du att fixa det här. Jag trodde aldrig att jag 5 år efter beskedet skulle ha fästman och en liten bebis (och en utbildning, och en schysst lägenhet i ett bra område). Skulle det bli positivt resultat så är du inte ensam, vi är åtminstone 5000 här i Sverige. Vill du bolla tankar så är du varmt välkommen att maila mig på [email protected] :) Det gäller för övrigt er andra också så klart :)
Jag tycker du är modig som går och testar dig, det är inte lätt. Men det är bättre att veta från början, för det är inte kul att få veta det flera år efteråt eftersom man är en risk för andra i så fall.
Stor kram!
Svar på kommentar från Annica
Jäklar, som när man skriver sms till en person och skickar till en annan:(. Jag tror folk har lättare att hantera det än man tror. Vi har en vikarie på jobbet som jag kände att jag INTE ville berätta för då hon har extrem bacillskräck! Sen satt vi och pratade om att skaffa barn osv, och jag råkade säga att vi inte kan det på "normal väg". Har man sagt A får man säga B, tänkte att det får väl bära eller brista! Hennes reaktion blev NYFIKEN! "Berätta mer"! Så, man ska nog inte alltid tro det värsta! Om tjejerna väljer att vända dig ryggen, är det deras förlust, inte din. Kram
Svar:
Den har jag klarat mig från hittills :) Men jag har hört om andras...oj oj vad fel det kan bli!
Sådär kan jag också berätta, jag berättar A. Och ibland blir det även B. Men inte alltid. Jag har flera vänner som bara fått höra A, men som så småningom kommer få höra B. När tiden är mer mogen för dem, då jag inte trott att de kunde hantera det vid det tillfället. Men de har nöjt sig med att de kommer få veta lite senare.
Jag har fått svar från två av tjejerna, och ingen av dem har blivit rädd, utan vi pratar om att ses igen. Så det känns riktigt skönt! Den tredje tjejen har jag tyvärr inte fått någon kontakt med, men hon verkar ha varit lite frånvarande från cyberspace de senaste dagarna, så vi får väl se.
Annars känns det bra med 2/3, ifall hon nu inte skulle kunna hantera det.
Kram!
Svar:
Den har jag klarat mig från hittills :) Men jag har hört om andras...oj oj vad fel det kan bli!
Sådär kan jag också berätta, jag berättar A. Och ibland blir det även B. Men inte alltid. Jag har flera vänner som bara fått höra A, men som så småningom kommer få höra B. När tiden är mer mogen för dem, då jag inte trott att de kunde hantera det vid det tillfället. Men de har nöjt sig med att de kommer få veta lite senare.
Jag har fått svar från två av tjejerna, och ingen av dem har blivit rädd, utan vi pratar om att ses igen. Så det känns riktigt skönt! Den tredje tjejen har jag tyvärr inte fått någon kontakt med, men hon verkar ha varit lite frånvarande från cyberspace de senaste dagarna, så vi får väl se.
Annars känns det bra med 2/3, ifall hon nu inte skulle kunna hantera det.
Kram!
Det högg lite i hjärtat när jag läste detta
Fick en kommentar från Annica som löd:
Så himla skönt att läsa om en helt normal svensk tjej som är i min situation, nästan. Du har ju kommit steget längre än oss, vi är fortfande i start groparna att försöka få barn. Inte så lätt för det finns ingen att fråga häromkring, sjukvården, förutom på infektion, anser att man är mer eller mindre korkad som ens försöker bli gravid när man är HIV positiv. Blev så himla glad när jag hittade din blogg. Kram
För det första vill jag bara säga att jag är glad att du hittade hit. Ensam är stark men tillsammans är vi starkare :)
För det andra blev jag upprörd när jag läste hur de beter sig på din infektionsavdelning. Man är inte korkad för att man vill ha barn och har HIV. Idag så smittas inte barnet om man håller sig till riktlinjerna. Så länge man har gjort allt "by the book" så har inte ett enda barn smittats sen 1999. Det är över 10 år sen det hände sist alltså.
Men vissa mottagningar verkar tyvärr leva kvar på 80-90-talet. Det är inte första gången jag hör talas om det, och antagligen inte den sista.
Med en bra behandling kan man till och med få tillstånd (eller vad man ska säga) att sexa utan skydd under ägglossningen. Men det ska godkännas av läkare och smittskyddsläkare först (är genom SMI man får riktlinjerna om hur man ska bete sig som HIV+).
Om du vill är du välkommen att skriva till mig på min mailadress [email protected], om än bara för att ventilera lite.
Kram!
Så himla skönt att läsa om en helt normal svensk tjej som är i min situation, nästan. Du har ju kommit steget längre än oss, vi är fortfande i start groparna att försöka få barn. Inte så lätt för det finns ingen att fråga häromkring, sjukvården, förutom på infektion, anser att man är mer eller mindre korkad som ens försöker bli gravid när man är HIV positiv. Blev så himla glad när jag hittade din blogg. Kram
För det första vill jag bara säga att jag är glad att du hittade hit. Ensam är stark men tillsammans är vi starkare :)
För det andra blev jag upprörd när jag läste hur de beter sig på din infektionsavdelning. Man är inte korkad för att man vill ha barn och har HIV. Idag så smittas inte barnet om man håller sig till riktlinjerna. Så länge man har gjort allt "by the book" så har inte ett enda barn smittats sen 1999. Det är över 10 år sen det hände sist alltså.
Men vissa mottagningar verkar tyvärr leva kvar på 80-90-talet. Det är inte första gången jag hör talas om det, och antagligen inte den sista.
Med en bra behandling kan man till och med få tillstånd (eller vad man ska säga) att sexa utan skydd under ägglossningen. Men det ska godkännas av läkare och smittskyddsläkare först (är genom SMI man får riktlinjerna om hur man ska bete sig som HIV+).
Om du vill är du välkommen att skriva till mig på min mailadress [email protected], om än bara för att ventilera lite.
Kram!
Svar på kommentar från Petra
Hej!
Jag är en ung heterosexuell tjej som på senaste tiden har blivit väldigt rädd för att jag skulle kunna ha HIV. Det har varit så långt borta tidigare och jag har förnekat chanserna till att det skulle kunna vara möjligt. Nu vill jag testa mig, men jag vågar inte. Jag har haft ganska mycket oskyddat sex tidigare så risken är väl ganska stor? Jag vill ju veta så att jag undviker att smitta andra i framtiden men samtidigt är jag rädd för hur mitt liv skulle förändras om jag skulle vara positiv. Jag har svårt för att skaffa förhållanden redan som det är så ett HIV-positivt besked skulle förmodligen innebära att jag får leva resten av mitt liv ensam. Och jag vet inte om jag är redo för den vetskapen. Hur kan jag ta mod till mig och gå och testa mig?
Sen har jag en annan liten fråga. Ser de om man har HIV i varje vanligt blodprov man tar eller måste man be om ett särskilt test för HIV?
Svar:
Sannolikheten för att smittas ÄR låg, men den är inte obefintlig (som en del verkar vilja få det till..)
Det bästa vore att du går och tar ett sånt där snabbtest, då får du svar på en kvart. Annars kan det ta två veckor att få svar. Och ingen mår bra av att oroa sig så länge.
Det är väldigt svårt att säga hur stor risken är. Allt beror på vem du har legat med, och vem den personen har legat med osv.
En vän till mig som inte är förhållandetypen (hon har också HIV) bröt trenden med sitt singelliv och träffade en kille som hon är tillsammans med. Jag är en förhållandemänniska och under den tid som jag och J inte var tillsammans så var jag tillsammans med en annan kille ett kort tag. Jag berättade för honom om hur läget var och han var rätt lugn med det. Såklart fanns det saker han oroade sig för, men inget som hindrade oss på något vis. Jag "lyckades" ju få till ett ligg förra sommaren (då jag och J inte var tillsammans) och jag berättade även för honom. Och det var INGA problem alls. Jag berättade rent faktamässigt vad det innebär, och det räcker för de flesta.
Enda sättet man kan skydda sig är att alltid använda kondom. Det är så enkelt, men ändå så svårt för en del. Alla kondomer funkar inte för alla. Och en del är bättre än andra. Man måste prova sig fram lite, men när man hittat någon som funkar så är det inte så krångligt alls (och det dödar inte sexlivet som vissa påstår).
Nej, de ser inte på ett vanligt blodprov att man har HIV, det är inget som kollas rutinmässigt. Det kostar väl en del om de skulle testa alla blodprover för det kan jag tänka mig. Så man måste be om ett särskilt test.
Jag är en ung heterosexuell tjej som på senaste tiden har blivit väldigt rädd för att jag skulle kunna ha HIV. Det har varit så långt borta tidigare och jag har förnekat chanserna till att det skulle kunna vara möjligt. Nu vill jag testa mig, men jag vågar inte. Jag har haft ganska mycket oskyddat sex tidigare så risken är väl ganska stor? Jag vill ju veta så att jag undviker att smitta andra i framtiden men samtidigt är jag rädd för hur mitt liv skulle förändras om jag skulle vara positiv. Jag har svårt för att skaffa förhållanden redan som det är så ett HIV-positivt besked skulle förmodligen innebära att jag får leva resten av mitt liv ensam. Och jag vet inte om jag är redo för den vetskapen. Hur kan jag ta mod till mig och gå och testa mig?
Sen har jag en annan liten fråga. Ser de om man har HIV i varje vanligt blodprov man tar eller måste man be om ett särskilt test för HIV?
Svar:
Sannolikheten för att smittas ÄR låg, men den är inte obefintlig (som en del verkar vilja få det till..)
Det bästa vore att du går och tar ett sånt där snabbtest, då får du svar på en kvart. Annars kan det ta två veckor att få svar. Och ingen mår bra av att oroa sig så länge.
Det är väldigt svårt att säga hur stor risken är. Allt beror på vem du har legat med, och vem den personen har legat med osv.
En vän till mig som inte är förhållandetypen (hon har också HIV) bröt trenden med sitt singelliv och träffade en kille som hon är tillsammans med. Jag är en förhållandemänniska och under den tid som jag och J inte var tillsammans så var jag tillsammans med en annan kille ett kort tag. Jag berättade för honom om hur läget var och han var rätt lugn med det. Såklart fanns det saker han oroade sig för, men inget som hindrade oss på något vis. Jag "lyckades" ju få till ett ligg förra sommaren (då jag och J inte var tillsammans) och jag berättade även för honom. Och det var INGA problem alls. Jag berättade rent faktamässigt vad det innebär, och det räcker för de flesta.
Enda sättet man kan skydda sig är att alltid använda kondom. Det är så enkelt, men ändå så svårt för en del. Alla kondomer funkar inte för alla. Och en del är bättre än andra. Man måste prova sig fram lite, men när man hittat någon som funkar så är det inte så krångligt alls (och det dödar inte sexlivet som vissa påstår).
Nej, de ser inte på ett vanligt blodprov att man har HIV, det är inget som kollas rutinmässigt. Det kostar väl en del om de skulle testa alla blodprover för det kan jag tänka mig. Så man måste be om ett särskilt test.
Svar på kommentar från M
Hej!
Bra blogg! Det behövs fler som du som skriver så inspirerande om hur det är att leva med en sjukdom.
Jag funderar dock på en sak. När du skriver att du inte behöver oroa dig för att dö till följd av din HIV-infektion. Hur menar du då? Menar du att det ej finns någon risk för att HIV övergår till Aids längre?
Jag undrar rent välmenande nu, av nyfikenhet. Vet inte om min fråga kan misstolkas i text.
Vänligen M
Svar:
Hej! Och tack! Det värmer :)
Så länge jag fortsätter att ta mina mediciner som jag ska så hålls viruset i schack och mitt immunförsvar förblir starkt. AIDS är ett tillstånd då immunförsvaret är så pass svagt att det inte klarar av infektioner som kroppen normalt skulle klara av utan några som helst svårigheter.
Jag hoppas att du förstår vad jag menar och att svaret var tillräckligt. Det är bra att du frågar. Frågar man inte så får man inte veta, och då kan man inte lära sig heller :)
Bra blogg! Det behövs fler som du som skriver så inspirerande om hur det är att leva med en sjukdom.
Jag funderar dock på en sak. När du skriver att du inte behöver oroa dig för att dö till följd av din HIV-infektion. Hur menar du då? Menar du att det ej finns någon risk för att HIV övergår till Aids längre?
Jag undrar rent välmenande nu, av nyfikenhet. Vet inte om min fråga kan misstolkas i text.
Vänligen M
Svar:
Hej! Och tack! Det värmer :)
Så länge jag fortsätter att ta mina mediciner som jag ska så hålls viruset i schack och mitt immunförsvar förblir starkt. AIDS är ett tillstånd då immunförsvaret är så pass svagt att det inte klarar av infektioner som kroppen normalt skulle klara av utan några som helst svårigheter.
Jag hoppas att du förstår vad jag menar och att svaret var tillräckligt. Det är bra att du frågar. Frågar man inte så får man inte veta, och då kan man inte lära sig heller :)
Svar på kommentar
Fick denna kommentar från Vickan
Hej, har hittat din blogg för ett bra tag sen och följer den hela tiden, så häftigt att du ska bli mamma och att ni ska bilda familj!! Superbra att få ta del av ditt liv på detta sätt, jag har alltid fascinerats och läst mycket om HIV och Aids men aldrig liksom kommit så "nära" någon, har iofs i mitt ena yrke träffat på en del posit(h)iva men inte alltid vart läge att diskutera det med dom då miljön inte varit den bästa för den typen av samtal. För en massa herrans år sedan gjorde jag ett skolarbete om detta ämne men tyvärr tappade lusten att plugga så arbetet var bra till en början men rann ut i sanden kan man säga vilket jag ångrar men nu är det liksom för sent att göra det klart. Däremot läser jag så mycket jag kan om detta och försöker hålla mig ajour om lite mediciner och andra forskningsframsteg. När jag pratar om HIV med vänner och bekanta brukar jag bli som ett språkrör för att alla alltid är så rädda och jag säger att jag inte är rädd. Sen brukar jag även säga att jag hellre får HIV än Cancer, för HIV kan man ju leva med men Cancern den är så jävla lömsk, sen vill jag ju såklart egentligen inte ha HIV heller men ja jag tror du förstår hur jag menar... Så många i ens omgivning som haft/har cancer så tycker den sjukdomen är läskig och mera nyckfull. Well ville bara säga att du är fantastisk och din blogg oxå, så keep up the good writing please!
Kram och Gott nytt 2012.
Svar:
Kul att du hittat hit och följer mig, känns riktigt roligt :)
Jag blir glad när du berättar att du lär dina vänner och andra om hur det faktiskt funkar, många vet inte om hur det funkar. Jag ser det lite så också, att cancer känns värre. Men det kanske är för att jag vet hur det är att leva med HIV, inte hur det är att leva med cancer? Dock behöver jag inte oroa mig för att jag kommer dö som en följd av min HIV-infektion. Cancer är så mycket lurigare, även om man ofta kan bli frisk så är det inte säkert och det är en tuff väg att gå.
Men det är väl samtidigt också lite att välja mellan pest eller kolera. Helst vill man inte ha något av det. Och vi har tur, vi som bor här, att det finns väldigt bra vård att få, oavsett vad det gäller för sjukdom. Behandlingen kostar mig inget personligen utan det bekostas via skatten jag betalar (och ni andra, vi hjälps åt allihopa). Hade jag bott i USA så hade det kunnat kosta mig 10 000 kr i månaden om jag skulle ha otur. Hemska tanke.
Jag är glad över att bo här, där jag kan få den hjälp som behövs och mitt barn behöver inte utsättas för några onödiga risker.
En stor kram tillbaka, och god fortsättning på det nya året :)
Hej, har hittat din blogg för ett bra tag sen och följer den hela tiden, så häftigt att du ska bli mamma och att ni ska bilda familj!! Superbra att få ta del av ditt liv på detta sätt, jag har alltid fascinerats och läst mycket om HIV och Aids men aldrig liksom kommit så "nära" någon, har iofs i mitt ena yrke träffat på en del posit(h)iva men inte alltid vart läge att diskutera det med dom då miljön inte varit den bästa för den typen av samtal. För en massa herrans år sedan gjorde jag ett skolarbete om detta ämne men tyvärr tappade lusten att plugga så arbetet var bra till en början men rann ut i sanden kan man säga vilket jag ångrar men nu är det liksom för sent att göra det klart. Däremot läser jag så mycket jag kan om detta och försöker hålla mig ajour om lite mediciner och andra forskningsframsteg. När jag pratar om HIV med vänner och bekanta brukar jag bli som ett språkrör för att alla alltid är så rädda och jag säger att jag inte är rädd. Sen brukar jag även säga att jag hellre får HIV än Cancer, för HIV kan man ju leva med men Cancern den är så jävla lömsk, sen vill jag ju såklart egentligen inte ha HIV heller men ja jag tror du förstår hur jag menar... Så många i ens omgivning som haft/har cancer så tycker den sjukdomen är läskig och mera nyckfull. Well ville bara säga att du är fantastisk och din blogg oxå, så keep up the good writing please!
Kram och Gott nytt 2012.
Svar:
Kul att du hittat hit och följer mig, känns riktigt roligt :)
Jag blir glad när du berättar att du lär dina vänner och andra om hur det faktiskt funkar, många vet inte om hur det funkar. Jag ser det lite så också, att cancer känns värre. Men det kanske är för att jag vet hur det är att leva med HIV, inte hur det är att leva med cancer? Dock behöver jag inte oroa mig för att jag kommer dö som en följd av min HIV-infektion. Cancer är så mycket lurigare, även om man ofta kan bli frisk så är det inte säkert och det är en tuff väg att gå.
Men det är väl samtidigt också lite att välja mellan pest eller kolera. Helst vill man inte ha något av det. Och vi har tur, vi som bor här, att det finns väldigt bra vård att få, oavsett vad det gäller för sjukdom. Behandlingen kostar mig inget personligen utan det bekostas via skatten jag betalar (och ni andra, vi hjälps åt allihopa). Hade jag bott i USA så hade det kunnat kosta mig 10 000 kr i månaden om jag skulle ha otur. Hemska tanke.
Jag är glad över att bo här, där jag kan få den hjälp som behövs och mitt barn behöver inte utsättas för några onödiga risker.
En stor kram tillbaka, och god fortsättning på det nya året :)
Svar på fråga om medicinering
När man väl har börjat med mediciner så är tanken att man ska fortsätta med det livet ut.
Jag vet dock personer som har pausat sin behandling (en person vet jag hade ett uppehåll i flera år, dock under kontrollerade former). Men det är inget som rekommenderas rakt ut.
Men om jag skulle sluta med mina mediciner så skulle virusnivåerna till slut stiga, och mitt immunförsvar bli sämre. Att ha höga virusnivåer är inte bra för kroppen, det är ju ändå ett virus som kroppen jobbar med.
Om man slarvar med medicinerna kan det även leda till resistens, och det skulle kunna försvåra behandling i framtiden. Några personer slarvar så mycket att de bara kan behandlas med mediciner som är på försöksstadiet. Och de medicinerna kan ha en del biverkningar.
Skulle jag ha mått jättedåligt av att äta mina mediciner så hade de först försökt byta ut dem. Vissa får pausa ett tag för att sen börja igen. Det är minst dåligt att sluta med medicinerna ett tag, för att sen börja igen än att äta dem ibland, för då ökar risken för resistens.
Ursäkta babblet och att jag har varit dålig på att uppdatera. Men vi har nyligen flyttat och vårt bredbands-abbonemang har inte hunnit med riktigt, så ni får ha lite överseende med att det blir lite skralt med uppdateringar även framöver.
Jag vet dock personer som har pausat sin behandling (en person vet jag hade ett uppehåll i flera år, dock under kontrollerade former). Men det är inget som rekommenderas rakt ut.
Men om jag skulle sluta med mina mediciner så skulle virusnivåerna till slut stiga, och mitt immunförsvar bli sämre. Att ha höga virusnivåer är inte bra för kroppen, det är ju ändå ett virus som kroppen jobbar med.
Om man slarvar med medicinerna kan det även leda till resistens, och det skulle kunna försvåra behandling i framtiden. Några personer slarvar så mycket att de bara kan behandlas med mediciner som är på försöksstadiet. Och de medicinerna kan ha en del biverkningar.
Skulle jag ha mått jättedåligt av att äta mina mediciner så hade de först försökt byta ut dem. Vissa får pausa ett tag för att sen börja igen. Det är minst dåligt att sluta med medicinerna ett tag, för att sen börja igen än att äta dem ibland, för då ökar risken för resistens.
Ursäkta babblet och att jag har varit dålig på att uppdatera. Men vi har nyligen flyttat och vårt bredbands-abbonemang har inte hunnit med riktigt, så ni får ha lite överseende med att det blir lite skralt med uppdateringar även framöver.
Svar till skräckslagen
Innan jag ens skriver ut kommentaren så måste jag säga till dig att VAD BRA att du hittade hit!
Jag tror inte du är ensam om att tänka så här. Och det är svårt att ändra sitt sätt att tänka över en natt. Så som du har tänkt är ju din sanning så att säga. Förstår du vad jag menar? Men kanske kan mitt svar få dig att i alla fall bli mindre skräckslagen. Det är min förhoppning i alla fall.
Hej!
Blev tipsad om din sida! Vet inte om det är ok att ställa en fråga i en kommentar, men jag testar.
Har lidit av svår hiv-skräck i många år. Har läst på om olika smittvägar men ändå skenar det iväg och blir livrädd för minsta lilla grej...Tex om man köper frukt, och en hivsmittad tagit i den och har haft sår på händerna, eller inte tvättat sig efter toabesöket...Tänk om man blir smittad!
Såna tankar snurrar runt i huvudet på mig...Jag blir otroligt hämmad! Har inte legat med någon på flera år nu...just för att jag är så rätt och har svårt att lita på folk.
För några veckor sedan var jag ock en kompis och provade kläder. Hon prövade ett par byxor som hon inte kunde ha så hon kastade över dom till mitt provrum så jag prövade dom. Inget konstigt med det. Förrns jag sen på kvällen fick funderingar...Hon är ganska vild av sig. Åker utomlands flera gånger/år och kommer hem och berättar om diverse erövningar. Har inte tänkt så mycket på det. Men den kvällen kom jag på att hon kan ju faktiskt vara smittad!
Tänk om det trots underkläder kommit mensblod/urin eller annan kroppsvätska i byxorna och jag prövade dom direkt. Kan jag då ha blivit smittad? Är det möjligt?
Förstår om allt det här låter löjligt i dina öron! Kan själv tycka det låter långsökt när jag själv tänker igenom det...Men tänk OM.
Blir galen på mig själv och känner mig störd...Tänker att det är nog bäst att isolera sig helt. Så slipper man oroa sig...kanske...suck...
Ha det så bra!
Svar: Det är helt okej att ställa frågor i kommentarerna, det är lite det jag använder dem till :) Ni gör en stor del av den här bloggen med hjälp av era frågor, glöm inte det.
HIV smittar enbart vid (oskyddade!) sexuella kontakter, blod till blod (i princip öppet sår mot öppet sår som blöder), mor till barn och om man delar sprutor.
Det smittar alltså INTE om man tar i något som en som har HIV har tagit i. Det finns inget virus på huden, utan det håller till inom kroppen. Inte heller om man inte tvättat händerna kan smittöverföring ske. OM det mot förmodan skulle finnas, låt säga lite utsmetat torkat blod på handen (t.ex. ett litet rivsår) så är det ingen risk då heller då viruset är dött. Och din hud är en mycket bra barriär mot viruset. Det kan inte liksom tränga in i huden bara sådär.
Din vän skulle kunna vara smittad (även om jag inte tror det) men att du provar ett par byxor hon haft precis innan, det smittar inte det heller. Jag är osäker på mängderna med virus i urin, men då jag går på toaletten precis som andra så överlever inte virus där heller. Det överlever helt enkelt inte utanför kroppen. Samma gäller mensblod. Hade din vän mensat så mycket så det blödde på byxorna så hade du nog inte tagit på dig samma par, eller hur? Jag hade inte det i alla fall, känns inte så fräscht.
Jag tror inte att isolering är bästa vägen att gå.
Sen vill jag påpeka att trots att jag var ovetandes om min smitta i över två år så smittade jag inte en enda person. Och då jag är graivd (trots kondom, så nåt hål var det antagligen) så smittades inte min kille då heller. Mitt barn kommer födas friskt (ingen HIV-diagnos i alla fall, det andra vet jag ju såklart inte nu).
För mig så låter det ju ologiskt lite kring hur du ser på det, men det är ju också för att jag har mer erfarenhet kring det här, vilket är naturligt med tanke på hur situationen ser ut. Men som kloka människor säger ibland: Det finns inga dumma frågor. Jag är glad att du lämnade kommentaren här och jag hoppas att du inte är riktigt lika skräckslagen efter att ha kikat lite här. Kolla gärna igenom lite andra inlägg, där står det massor med saker som jag tror kan vara av nytta för dig. Och vill du är du mer är välkommen att maila mig på [email protected]
Det gäller för övrigt er andra också, ifall ni inte vill ställa frågan här.
Svar till Annika
Jag har lite frågor! Såg nåt program om att risken för överföring av smitta till barnet är liten vid "blodfritt kejsarsnitt", något som utförs i USA, men hur tänker läkarna göra med dig? Eller snarare hur tänker du göra med förlossningen? Och amning? Hoppas du inte tar illa upp, du behöver inte svara om det är för privat.
Svar:
Helt ärligt så vet jag inte exakt hur kejsarsnittet går till. Men jag tror att det görs som ett vanligt. Såg något program som var i USA då en HIV+ mamma skulle förlösas, och vid det "blodfria" kejsarsnittet så brände de blodkärlen medans de skar. Dock blev det inte så snyggt ärr då. Som min vän har är betydligt snyggare, men det kan ju vara för att den kirurgen var bättre också, vad vet jag?
I Sverige så får man numera om man har en fungerande behandling (under 50 viruskopior/ml blod) föda vaginalt om man vill det. Det ändrades förra året och metoden har använts ganska länge i andra länder. Risken om man inte har en behandling räknas annars till ungefär 25% (vaginal förlossning+amning).
Jag TROR att man gör ett vanligt snitt, men det är som sagt vad jag tror.
Från början var jag helt inställd på att försöka föda vaginalt (när jag fick min diagnos för 4,5 år sen fanns inte den möjligheten) men jag funderar fram och tillbaka och har ventilerat lite tankar med min barnmorska (och min pojkvän såklart) att jag funderar på att jag kanske vill göra ett snitt ändå. Detta för att sjukvården här är mer vana att göra så, de har gjort så i över 10 år och hittills har det gått bra. Enligt smittskyddslagen får man inte amma sitt barn om man har HIV då bröstmjölk är en kroppsvätska, och däri kan det finnas virus. Så mitt barn kommer inte att ammas överhuvudtaget utan det blir ersättning från första början.
Jag kommer att träffa en läkare nästa gång jag ska till barnmorskan och hon kan nog berätta mer för mig hur det kommer gå till. Oavsett vilket val jag gör. Men jag känner mer och mer att jag skulle vara lugnare om det blir ett snitt eftersom de har så pass lång erfarenhet av det på det sjukhus jag ska föda på.
Svar till Nathalie
Oj förlåt, tänkte inte på det.
Jo det ser ut att bli en mars bebis, men man vet ju aldrig om hon kommer tidigare eller så :), tack så mycket.
Nej jätte bra tycker jag. Förhoppningsvis kommer fler människor att lära sig mer om hiv, och att hiv är en sjukdom likasom alla andra sjukdommar. Självklart inget man vill ha, men ingen vill väll ha diabetes heller?!(kanske en dålig gämförelse) Hoppas folk slutar ha sånna fördommar/rädsla mot personer med hiv!
Tack för ditt svar :)
Svar: Det är ingen fara! :) Jag som är lite extra försiktig kring min anonymitet bara. I min familj är vi lite tidiga så det skulle kunna bli lite hur som helst. Hoppas bara h*n stannar tills h*n är färdig i magen :)
Jag har inte diabetes så jag kan inte säga riktigt från det perspektivet. Men om man säger så här: Det finns värre saker! Både HIV och diabetes är kroniska sjukdomar, men de går att kontrollera. Cancer till exempel är det värre med. All cancer går inte att bota eller hålla i schack.
Det tycker är tråkigt är att media bara uppmärksammar HIV när det dyker upp HIV-män och HIV-kvinnor (har statistik på hur många det varit genom åren, men jag får ta det när jag hittar de papprena). Och som vanligt funkar det så att om en individ i en grupp gör något dåligt så ser en del människor på det som att alla individer som tillhör den gruppen (i det här fallet HIV-positiva) gör på samma sätt.
Men så är det absolut inte.
Tack själv för dina kommentarer :) Sånt gör det roligare att skriva när inspirationen går på sparlåga :)
Svar till Den som undrar
Okej, tack så mycket för ditt svar!
Jag tänkte lite naivt så här; om man tar reda på vad som gör att hiv dör i luften kanske man kan göra att det dör i människokroppen, men eftersom det finns celler i kroppen men inte i luften blir det genast mer komplicerat ;(
Men om bromsmediciner kan minska antalet viruskopior i kroppen, kan det inte få dem att försvinna helt och hållet då? Vad är det som "hindrar"?
Läste någostans att en man blev botad från hiv, undrar om du också hört det och om det är sant? Om det nu är sant, hur är det möjligt?
Och en fråga till, är ditt liv med hiv ungefär som en diabetikers förutom delen med att du måste tala om i vissa sammanhang att du har blodsmitta? Eller känner du av några symptom av smittan (då menar jag inte sånt som orsakas av medicin, utan sånt obehag som orsakas av själva viruset)?
Förlåt om frågorna är dumma, svårt att ställa vettiga frågor när man inte är så insatt i ämnet...
Har en släkting som jobbar som doktor med hiv-smittade, men har tyvärr ingen kontakt med honom...
Tacksam för svar och önskar dig och din familj allt det bästa!
kram
Svar:
Jo, jag tror de (forskarna) har försökt alla möjliga sätt. Det finns ett sätt, att man dödar alla celler av den typen som HIV infekterar (som är en del av vårt immunförsvar). Problemet är att om man dödar alla dessa celler så dör man. Taskigt läge..
Anledningen till att man inte kan utrota allt virus genom medicin (så vitt jag förstår) är att dessa immunförsvarsceller finns överallt i kroppen. Viruset är lite lurigt på så vis att det kan vara vilande så att säga, och börjar inte dela sig (föröka sig) förrän senare. Och när det ligger vilande i en annan cell så kan den gömma sig för medicinen. Smarta rackare!
Den man du pratar om blev botad, ja. Han fick en ryggmärgstransplantation (om jag minns det rätt) och donatorn var immun mot HIV. Är någon procent eller två här uppe i norden som är immuna. Dock hade han cancer och det var därför han fick göra transplantationen. Han väntade dock länge på att de skulle hitta en passande donator och riskerade sitt liv under tiden. Hade det blivit ett akut läge så hade de nog använt en annan donator.
Mannen måste dock fortfarande äta mediciner för att kroppen inte ska stöta bort ryggmärgen men han har inte HIV kvar (där de kan mäta) och behöver inte ta mediciner av just den anledningen.
Jag tror att mitt liv ändå är enklare än det är för en diabetiker. Jag måste inte hålla koll på vad jag äter och hur mycket och dosera min medicin därefter. Jag tar totalt 4 tabletter en gång om dagen, sen är det bra. När jag ska ha sex är det kondom som gäller. Ungefär så är det. Sen är det läkarkontroller lite då och då, normalt är att det går 3-6 månader mellan tillfällena. Nu kollar de mig lite oftare då jag först var med i en läkemedelsstudie och sen blev jag gravid (är fortfarande med i studien men den är i en ganska lugn fas nu) så är det extra kontroller på grund av det.
Jag känner inte av något av viruset i mig. Även om det ibland kan vara jobbigt rent psykiskt att veta att även om man mår bra och är frisk så har man ändå ett virus som spökar i kroppen. Det är en konstig känsla att vara frisk men ändå sjuk, om du förstår vad jag menar?
Dina frågor är inte alls dumma. Det finns inga dumma frågor :) Jag tycker att det är jättebra att du frågar när du undrar. Spännande med en släkting som jobbar med det, jag har träffat de flesta läkare som jobbar med det på Huddinge Sjukhus. Synd att ni inte har någon kontakt, annars hade du haft en utmärkt källa att fråga :)
Tack så mycket för dina frågor och jag hoppas att jag har gett dig de svar du letade efter :) Kram!
Till anonym om mitt BF-datum
Klart att jag vet att det finns ett antal med samma BF datum som jag i samma stad. Men jag tycker inte att det är värt risken. Och om jag säger att det blir (antagligen) i mars, räcker inte det? BF-datum är ju inte någon exakt vetenskap, så barnet skulle kunna komma när som helst under månaden. Eller till och med i februari eller april om det är så.
Jag tar inte datumet så allvarligt heller. Det är ju mer på ett ungefär som man får se på det. Men jag ser inte vitsen med att skriva ut det här. Vem vinner något på det? Att kommentera utan vare sig namn eller mail gör mig inte direkt mer sugen på att skriva ut det heller, tyvärr...
Svar till Orolig kille
Vad bra att det är bättre nu och att jag har kunnat hjälpa till. Jag lever ett helt okej liv måste jag säga. Ett bra liv (vore synd att klaga med så fina människor kring mig).
Jag håller en tumme för dig (två betyder otur har jag lärt mig ^^ ) att resultatet inte blir vad du tror. Men skulle det bli ett positivt resultat (visst känns det skumt att det kallas positivt när det egentligen inte är ett bra svar?) så finns jag här. Och jag finns även på mail: [email protected]
Där kan du skriva för att ventilera om du behöver, och även ni andra kan fråga där med. Ifall ni inte vill fråga i bloggen.
Så jag finns här, och jag kollar bloggen även om jag inte alltid skriver :)
Anledningen till att HIV dör i luften
Fick en kommentar om detta och jag är inte någon expert på området alls. Men för att viruset ska kunna överleva (gäller nog alla virus fast det tar olika lång tid) så behöver det en annan cell för att kunna föröka sig.
HIV är ett känsligt virus och klarar sig inte länge utanför kroppen. Jag ska vara ärlig med att det här inte var mitt bästa ämne i skolan och jag har inte lärt mig mer kring detta än att det dör i luften väldigt snabbt. Vad det är som gör att HIV är mer känsligt vet jag inte. Tar man vissa förkylningsvirus så kan de leva utanför kroppen längre, men de är uppbyggda på olika sätt. Så jag antar att det har med det att göra, virusets uppbyggnad.
Tillbaka igen
Det har trillat in lite kommentarer och jag har tänkt ägna detta inlägg åt dem, enjoy!
Först från Beca:
Hur berättade du för din pojkvän att du har hiv? Svar: Min pojkvän har vetat om det i princip lika länge som jag. Han fick veta det väldigt, väldigt kort efter. Just exakt vad jag sa minns jag inte. Jag minns inte mycket från den tiden, det mesta är bara svart. Men vi blev förvarnade en dag innan kan man säga. Dagen före så pratade jag med både polis och med en kvinna som arbetar på Karolinska sjukhuset i Solna. Provet fick jag ta först klockan 10 dagen därpå. Vid 15-16-tiden kom vi tillbaka för att få svar. Jag och min mamma var det då. Min pojkvän var på jobbet. Jag har för mig att jag sa det på telefon...och att han sen åkte hem till mig från jobbet. Sen till Anonym hej, skulle gärna vilja veta hur de är och leva med Hiv dagligen i stora drag, skriver en uppgift i skolan och har ingen aning själv hur de är och leva med det, så undrar om du skulle kunna hjälpa mig, riktigt tacksam och du kunde de och för svar! Svar: Kan du säga lite mer specifikt vad det är du vill veta? Jag har skrivit en hel del om hur det är för mig att leva med det här. Men egentligen skiljer sig inte mitt liv så mycket från ditt eller någon annans. Jag brottas med samma problem som många andra. Som vad jag vill göra med mitt liv, förhållanden, vänner och familj. Däremot så äter jag numera mediciner varje dag. Precis som en diabetiker måste ta sitt insulin för att inte bli sjuk. När jag har sex så måste jag använda kondom (enligt smittskyddslagen), jag måste även informera den jag har sex med att jag har HIV. Det är svårt för mig att svara på din fråga om jag inte får mer info. Vilken årskurs/utbildning är uppgiften till? E skrev så här: Hej, kom in på din blogg idag och har läst många av dina inlägg. Jag blir så himla rörd av allt du skriver. Du verkar vara en sån stark person och du visar verkligen att man kan leva med hiv, att det inte är en dödsdom. Jag har några frågor till dig om det är ok? Jag blev sexuellt utnyttjad när jag var liten.. Det har plågat mig många år och jag känner mig inte tillräcklig så istället för att tagit tag i mina problem har jag varit väldigt oansvarig. Har haft oskyddat samlag med olika killar. Tog modet till mig och sa att jag ville testa mig för hiv. Men svaret jag fick var att jag inte skulle oroa mig för hiv utan tex klamydia eftersom jag haft sex med svenska killar och killar som inte haft drogproblem Ringde både till std och ungdomsmottagningen... Får de "neka" en att ta ett test? Känner Att jag inte vill ringa tillbaka eftersom de sa som de sa.. Bor längre ner i landet men ska till Stockholm om några veckor och undrar om du vet om man får testa sig på den snabb mottagningen som finns där fast man inte bor i Stockholm? Kram / E. Svar: Det här är ett problem ute i landet. Såhär säger lagen (inte ordagrant men i sin helhet) att den som ens misstänker att han eller hon bär på en sjukdom som omfattas av smittskyddslagen (gäller HIV, men även klamydia och fler andra sjukdomar) så ska denna person anmäla sig för provtagning. Och klinikerna gör fel när de nekar dig, det har de ingen som helst rätt att göra! I Sverige pratar man fortfarande om riskgrupper. ALLA som har haft sex är en riskgrupp. Och det räcker inte där, det kan räcka med att vara född, fått en blodtransfusion när man var liten eller äldre. Men svaret är NEJ, de får absolut inte neka dig att testa dig. Tyvärr verkar det som om Drop-in mottagningen på Södersjukhuset tillfälligt är stängd och de tar bara emot bokade besök (men skadar inte att ringa dit och kolla, 08-616 25 00. De riktar sig främst till män som har sex med män men jag har flera kvinnliga vänner som går dit. Annars har Noaks ark i Stockholm drop-in på onsdagar mellan 15-18. Det går även att boka in en tid om du ringer dem på 020-78 44 40. Checka hemsidan noarkark.org så bör du hitta :) Alla är välkomna att testa sig på Noaks Ark. Kram och lycka till! Är det något, tveka inte att höra av dig! Sist men inte minst, läraren Malin Hej!Jag är en Ma-No lärare som brukar följa din blogg. Då jag har sex och samlevnadsundervisning brukar jag prata en hel del om Hiv och Aids. Min fråga till dig är: Får du mycket biverkningar av bromsmedicinerna eller har de blivit mycket bättre? För ett par är sedan verkade biverkningarna av medicinerna varit fruktansvära. Mvh Malin Svar: Hej Malin! Extra kul att även en lärare har hittat hit, ni står mycket för kunskapen som dagens unga får! Medicinerna idag är mycket, mycket bättre än vad de var för bara 15 år sedan. Dock har de varit bra ganska länge. Jag har inga biverkningar nu, så länge jag ser till att äta medicinerna då jag äter mat. I början så fick jag en av medicinerna i kapsel-form, och min mage klarade inte av dessa kapslar. Men så fort jag fick byta till tablett-formen så blev magen glad igen. De av mina vänner som äter mediciner har inte heller de några större biverkningar. Dock vet jag några som har reagerat på en viss sorts medicin, men då har de fått byta. Vi har lyxen att det finns många olika sorter att välja på. Och funkar inte en medicin så kan man byta. Men grundregeln som man har är att medicinen ska i första hand få ner virusnivåerna och stärka immunförsvaret, hur patienten mår kommer sen, och i tredje hand ska medicinerna vara enkla att ta. Jag har vänner som tog mediciner som små (födda med HIV) som även idag har känningar av de medicinerna de fick då. En del drabbades av omfördelning av fetter (som jag tror du känner till) och andra hemskheter. Just den biverkningen kan man bara operera bort, vilket jag vet att en person har fått göra.
Hur berättade du för din pojkvän att du har hiv? Svar: Min pojkvän har vetat om det i princip lika länge som jag. Han fick veta det väldigt, väldigt kort efter. Just exakt vad jag sa minns jag inte. Jag minns inte mycket från den tiden, det mesta är bara svart. Men vi blev förvarnade en dag innan kan man säga. Dagen före så pratade jag med både polis och med en kvinna som arbetar på Karolinska sjukhuset i Solna. Provet fick jag ta först klockan 10 dagen därpå. Vid 15-16-tiden kom vi tillbaka för att få svar. Jag och min mamma var det då. Min pojkvän var på jobbet. Jag har för mig att jag sa det på telefon...och att han sen åkte hem till mig från jobbet. Sen till Anonym hej, skulle gärna vilja veta hur de är och leva med Hiv dagligen i stora drag, skriver en uppgift i skolan och har ingen aning själv hur de är och leva med det, så undrar om du skulle kunna hjälpa mig, riktigt tacksam och du kunde de och för svar! Svar: Kan du säga lite mer specifikt vad det är du vill veta? Jag har skrivit en hel del om hur det är för mig att leva med det här. Men egentligen skiljer sig inte mitt liv så mycket från ditt eller någon annans. Jag brottas med samma problem som många andra. Som vad jag vill göra med mitt liv, förhållanden, vänner och familj. Däremot så äter jag numera mediciner varje dag. Precis som en diabetiker måste ta sitt insulin för att inte bli sjuk. När jag har sex så måste jag använda kondom (enligt smittskyddslagen), jag måste även informera den jag har sex med att jag har HIV. Det är svårt för mig att svara på din fråga om jag inte får mer info. Vilken årskurs/utbildning är uppgiften till? E skrev så här: Hej, kom in på din blogg idag och har läst många av dina inlägg. Jag blir så himla rörd av allt du skriver. Du verkar vara en sån stark person och du visar verkligen att man kan leva med hiv, att det inte är en dödsdom. Jag har några frågor till dig om det är ok? Jag blev sexuellt utnyttjad när jag var liten.. Det har plågat mig många år och jag känner mig inte tillräcklig så istället för att tagit tag i mina problem har jag varit väldigt oansvarig. Har haft oskyddat samlag med olika killar. Tog modet till mig och sa att jag ville testa mig för hiv. Men svaret jag fick var att jag inte skulle oroa mig för hiv utan tex klamydia eftersom jag haft sex med svenska killar och killar som inte haft drogproblem Ringde både till std och ungdomsmottagningen... Får de "neka" en att ta ett test? Känner Att jag inte vill ringa tillbaka eftersom de sa som de sa.. Bor längre ner i landet men ska till Stockholm om några veckor och undrar om du vet om man får testa sig på den snabb mottagningen som finns där fast man inte bor i Stockholm? Kram / E. Svar: Det här är ett problem ute i landet. Såhär säger lagen (inte ordagrant men i sin helhet) att den som ens misstänker att han eller hon bär på en sjukdom som omfattas av smittskyddslagen (gäller HIV, men även klamydia och fler andra sjukdomar) så ska denna person anmäla sig för provtagning. Och klinikerna gör fel när de nekar dig, det har de ingen som helst rätt att göra! I Sverige pratar man fortfarande om riskgrupper. ALLA som har haft sex är en riskgrupp. Och det räcker inte där, det kan räcka med att vara född, fått en blodtransfusion när man var liten eller äldre. Men svaret är NEJ, de får absolut inte neka dig att testa dig. Tyvärr verkar det som om Drop-in mottagningen på Södersjukhuset tillfälligt är stängd och de tar bara emot bokade besök (men skadar inte att ringa dit och kolla, 08-616 25 00. De riktar sig främst till män som har sex med män men jag har flera kvinnliga vänner som går dit. Annars har Noaks ark i Stockholm drop-in på onsdagar mellan 15-18. Det går även att boka in en tid om du ringer dem på 020-78 44 40. Checka hemsidan noarkark.org så bör du hitta :) Alla är välkomna att testa sig på Noaks Ark. Kram och lycka till! Är det något, tveka inte att höra av dig! Sist men inte minst, läraren Malin Hej!Jag är en Ma-No lärare som brukar följa din blogg. Då jag har sex och samlevnadsundervisning brukar jag prata en hel del om Hiv och Aids. Min fråga till dig är: Får du mycket biverkningar av bromsmedicinerna eller har de blivit mycket bättre? För ett par är sedan verkade biverkningarna av medicinerna varit fruktansvära. Mvh Malin Svar: Hej Malin! Extra kul att även en lärare har hittat hit, ni står mycket för kunskapen som dagens unga får! Medicinerna idag är mycket, mycket bättre än vad de var för bara 15 år sedan. Dock har de varit bra ganska länge. Jag har inga biverkningar nu, så länge jag ser till att äta medicinerna då jag äter mat. I början så fick jag en av medicinerna i kapsel-form, och min mage klarade inte av dessa kapslar. Men så fort jag fick byta till tablett-formen så blev magen glad igen. De av mina vänner som äter mediciner har inte heller de några större biverkningar. Dock vet jag några som har reagerat på en viss sorts medicin, men då har de fått byta. Vi har lyxen att det finns många olika sorter att välja på. Och funkar inte en medicin så kan man byta. Men grundregeln som man har är att medicinen ska i första hand få ner virusnivåerna och stärka immunförsvaret, hur patienten mår kommer sen, och i tredje hand ska medicinerna vara enkla att ta. Jag har vänner som tog mediciner som små (födda med HIV) som även idag har känningar av de medicinerna de fick då. En del drabbades av omfördelning av fetter (som jag tror du känner till) och andra hemskheter. Just den biverkningen kan man bara operera bort, vilket jag vet att en person har fått göra.
Svar på kommentarer
Fick ett till svar från Anonym som löd:
Du var i Luleå och talade inför folk....= du är inte så speciellt anonym längre.
Svar: Du har en poäng. Dock så var de jag talade inför sådana som ska bli volontärer inom Noaks Ark (arbetar med HIV-frågor bland annat). De var 5 personer. Och sen var det två till som var där som arrangerat och hjälpt till. Plus två andra som också var där och pratade. Och en av dem hörde inte ens mig prata. Så jag känner mig rätt safe där egentligen. 2 av de som ska bli volontärer är dessutom präster. De om några borde veta vad man pratar om och inte.
Så jag är fortfarande rätt anonym. Och hade jag ställt upp i december så hade vem som helst kunnat vara där och även media. Det är det inte värt kom vi gemensamt fram till.
Kommentar från Amanda: Är de stor risk att även ditt barn får HIV eller hur funkar de egentligen?
Svar: Om man följer de riktlinjer som finns så är risken väldigt, väldigt liten att det ska bli så. Man har haft riktlinjer kring detta länge. Och enligt den information som jag har så har INGET barn blivit smittat av sin mamma då man vetat om att mamman har HIV. För tidigare så medicinerade man och så föddes barnet med kejsarsnitt (mindre risk att barnet får i sig av mammans blod) och dessutom kan man ge medicin i förebyggande syfte (så inte viruset kan ta sig in i cellerna, går även att göra om t.ex. kondomen spricker då man har sex. Eller om man jobbar inom vården och blivit utsatt för en risk). Idag så får man om man har omätbara mängder virus i blodet även föda vaginalt. Dock går de inte in med exempelvis sugklocka eller annat som de gör annars, och de är mer benägna att göra ett snitt om det blir långdraget eller att barnet börjar visa tecken på att det inte mår bra.
Har jag omätbara mängder (vilket jag antagligen kommer att ha. Tog prover i fredags som har analyserats, och tyvärr så hade nivåerna ökat lite men det beror antagligen på att jag är förkyld och immunförsvaret är lite upptaget med det) så kommer jag att få föda vaginalt. Dock så kommer jag inte att få amma. För även där kan smitta överföras.
Jag vill tillägga att jag känner flera kvinnor som fött friska barn trots sin egen diagnos. Inget av dessa barn har blivit smittat.
Svar på kommentarer
Fick ett till svar från Anonym som löd:
Du var i Luleå och talade inför folk....= du är inte så speciellt anonym längre.
Svar: Du har en poäng. Dock så var de jag talade inför sådana som ska bli volontärer inom Noaks Ark (arbetar med HIV-frågor bland annat). De var 5 personer. Och sen var det två till som var där som arrangerat och hjälpt till. Plus två andra som också var där och pratade. Och en av dem hörde inte ens mig prata. Så jag känner mig rätt safe där egentligen. 2 av de som ska bli volontärer är dessutom präster. De om några borde veta vad man pratar om och inte.
Så jag är fortfarande rätt anonym. Och hade jag ställt upp i december så hade vem som helst kunnat vara där och även media. Det är det inte värt kom vi gemensamt fram till.
Kommentar från Amanda: Är de stor risk att även ditt barn får HIV eller hur funkar de egentligen?
Svar: Om man följer de riktlinjer som finns så är risken väldigt, väldigt liten att det ska bli så. Man har haft riktlinjer kring detta länge. Och enligt den information som jag har så har INGET barn blivit smittat av sin mamma då man vetat om att mamman har HIV. För tidigare så medicinerade man och så föddes barnet med kejsarsnitt (mindre risk att barnet får i sig av mammans blod) och dessutom kan man ge medicin i förebyggande syfte (så inte viruset kan ta sig in i cellerna, går även att göra om t.ex. kondomen spricker då man har sex. Eller om man jobbar inom vården och blivit utsatt för en risk). Idag så får man om man har omätbara mängder virus i blodet även föda vaginalt. Dock går de inte in med exempelvis sugklocka eller annat som de gör annars, och de är mer benägna att göra ett snitt om det blir långdraget eller att barnet börjar visa tecken på att det inte mår bra.
Har jag omätbara mängder (vilket jag antagligen kommer att ha. Tog prover i fredags som har analyserats, och tyvärr så hade nivåerna ökat lite men det beror antagligen på att jag är förkyld och immunförsvaret är lite upptaget med det) så kommer jag att få föda vaginalt. Dock så kommer jag inte att få amma. För även där kan smitta överföras.
Jag vill tillägga att jag känner flera kvinnor som fött friska barn trots sin egen diagnos. Inget av dessa barn har blivit smittat.
Svar till anonym
som skrev:
Ehhh... du har ju redan gått ur din anonymitet...
Svar:Hur då menar du? Jag skriver inte om vem jag är. Även om de som känner mig vet mycket väl vem jag är. Men jag har inte gått ut med namn och bild offentligt. Vill man så kan man alltid leta reda på folk. Jag skulle kunna ta reda på vem du är, om jag så skulle vilja. Och du (och alla andra) kan nog ta reda på vem jag är om du vill. Jag har dock haft nog med djävulskap i mitt liv och att gå ut helt offentligt kostar mer än det smakar.
