-

Ja, hur undviker man att barnet smittas av sin mamma?

I Sverige så erbjuds alla blivande mammor ett HIV-test på sin MVC. Provet tas ganska tidigt i graviditeten. Man kollar även andra saker, Rubella och blodgruppering och allt vad det nu är.

Om mamman är HIV-positiv (och inte medicinerar ännu) så börjar hon medicinera efter ungefär halva tiden (v14-18) för att bebisen inte ska smittas. Om man inte medicinerar så beräknar man risken för smitta till 25% vid graviditet/förlossning/amning. Man kan inte se exakt när smittotillfället sker, så därför klumpar man ihop dessa tre.

Om mamman har omätbara mängder virus i blodet så får hon föda vaginalt om hon vill. Vill man föda med hjälp av kejsarsnitt så får man det också. Har man inte omätbara mängder virus så är det snitt som gäller.

Efter förlossningen så får barnet medicin i förebyggande syfte. Så att inte viruset kan ta sig in i cellerna. Vår dotter har sedan hon kom fått en medicin som heter Retrovir som ges två gånger per dygn. Den är flytande och luktar (och smakar har jag hört) jordgubb. Vår lilla älskling gillar den, hon brukar smacka när vi ger den till henne.

Denna äter de i fyra veckor.

Sedan följs barnet upp under en ganska lång tid. Det togs prover på vårt hjärta i samband med PKU-provet. Sedan ska vi ta prover igen när hon är en månad. När hon är 18 månader tas det sista provet. Men oftast får man svar på om barnet är smittat eller inte när det är 3 månader. Det tas några prover från födseln fram till 18 månaders ålder, men jag minns inte exakt med vilka intervaller och jag vill inte ge ut felaktig information.

Jag valde kejsarsnitt för att jag kände mig tryggast med det. Det är nämligen inte så länge som man har fått föda vaginalt i Sverige. Kejsarsnitt har de gjort desto längre.

Jag VET att det går bra att föda vaginalt men jag kände mig tryggast med snitt. Så då blev det snitt.

Visst är det lite tråkigt att inte ha fött på "vanligt" vis, men man vet inte hur det hade slutat ändå. Hellre ett planerat snitt än en vaginal förlossing som slutar med ett akut eller urakut snitt.

Men vi får se när det är dags för syskon. Då har man mer erfarenhet av det här, och då kanske jag vill ge det ett försök ändå. Jag tror att jag kommer ångra mig om jag inte ens försöker. Men den här gången kändes det bra att ha valt snitt i alla fall.

När Neliswa Nkwali fick veta att hon smittats med hiv rasade tillvaron samman. Men hon slutade aldrig kämpa och åtta år senare bor hon i ett eget hus med sina två barn.

– Jag drömmer om att få studera, att bli socialarbetare eller sjuksköterska. Så att jag kan hjälpa andra.

Neliswa Nkwali kom till kåkstaden Khayelitsha från landsbygden för snart tio år sedan. Hon kom till ett fattigt och våldsamt område där mer än 30 procent av den vuxna befolkningen har hiv.

Sjukdomar sprids fort

I Khayelitsha trängs plåtskjulen längs trånga gator och eftersom det varken finns vatten eller avlopp sprids sjukdomar fort.

– Brottsligheten var mycket, mycket hög. Man kunde inte gå nerför gatan utan att få mobiltelefonen stulen och när du kom hem från jobbet visste du aldrig om dina saker fanns kvar.

Neliswa bodde tillsammans med sin man och sin dotter. Tillvaron var hård och i omgivningen fanns många hivsmittade. Ändå kom beskedet som en chock.

– Jag fick diagnosen 2001. Jag berättade för min partner att jag hade hiv. Då berättade han att han haft hiv i mer än fem år. Det var han som smittade mig, säger Neliswa till Aftonbladet.

Neliswa stöttades av sin familj och fick bromsmediciner på en klinik som drivs av Läkare utan gränser. Men chocken över smitttan gjorde att hon bröt ihop och blev deprimerad.

– Jag mådde jättedåligt i två år. Jag var arg och bitter för att min man inte berättat att han var smittad med hiv.

Räddningen fanns i en stödgrupp på kliniken. Där kunde hon prata med andra drabbade och börja läkningsprocessen.

– Jag har gått vidare. Nu undervisar jag om hiv och aids på en klinik här i området. Jag håller också själv i stödgrupper för hivpositiva.

Vändpunkten kom när medicinen började verka och Neliswa prover visade att antalet vita blodkroppar steg igen.
– Jag blev gravid igen och födde min son 2005. Han blir fem år gammal snart och är inte smittad med hiv.

Kort efter sonens födelse fick Neliswa ännu ett glädjande besked. Efter nästan tio år i bostadskö fick hon ett litet betonghus i utkanten av Khayelitsha och kunde lämna kåkstadens plåtskjul.

– I mitt nya hus har jag både elektricitet och rinnande vatten. Jag har till och med avlopp och har det ganska bra.

Nu kan Neliswa fokusera på framtiden och drömmer om ett bättre liv för sig och sina barn. Äldsta dottern är 19 år gammal, går kvar i skolan och klarar studierna bra.

Neliswa hoppas att hon också ska få studera. Drömmen är att bli socialarbetare eller sjuksköterska.

– Fastän jag är sjuk så känner jag hopp.

Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7269437.ab