Inspiration i mörkret
Sen den dagen har jag inspirerats av honom och hoppats att jag en dag törs göra samma sak.
Än så länge har jag varit med i radio, tidningar och tv. Men aldrig varit med i bild.
Jag kanske ska spela in ett röstmeddelande och ha en bild på mig bakom, men där man inte ser ansiktet.
Nåja, då det inte är många som har hittat hit än så det är väl upp till mig.
Här hittar du klippen till Positively Johnathan
Läkarbesök
Som idag då jag var på närakuten (kvällsöppen vårdcentral hade passat bättre, så akut var det inte) och då frågade läkaren mig ifall jag var frisk i övrigt.
Jag visste att frågan skulle komma, men denna gång svarade jag utan att tårarna började rinna. "Jag är HIV-positiv". Han var cool och frågade ifall jag åt mediciner, vilket jag inte gör (medicinerna kan nämligen ge väldigt individuella biverkningar så jag förstår att han frågade). Sen var det inte så mycket mer med det. Antibiotika och ett "hör av dig om det inte blir bättre". Men jag gillar att han tog det så coolt och inte blev spänd i blicken eller inte vågade vara i samma rum. Ibland stigmatiserar jag nog mig själv men jag utgår från worst case-scenario varje gång. På så sätt blir jag positivt överraskad.
Jag kommer ihåg sist jag var där. Det var i början av juni 2007, alltså bara dagar efter att jag fick veta att jag är HIV-positiv. Vi misstänkte att jag hade halsfluss, och för att säkerställa det så tar man ett blodprov. I fingret.
Jag panikade, men tack och lov hade jag min underbara mamma med mig. Hon sa till sjuksköterskan att "hon har blodsmitta", vilket räcker att säga. Då vet de att de ska vara extra uppmärksamma, men i övrigt är allt likadant.
PS. Blodsmitta kan vara både HIV och hepatit, men om jag känner mig trygg så säger jag att det är HIV, så slipper de undra. Men ibland, som vid ett stick i fingret känns det bättre att säga blodsmitta.
Det värsta som kan hända
För mig var det en av de värsta sakerna som skulle kunna hända då jag alltid har velat ha barn och bilda familj och jag trodde att det var mission impossible. Men det är det inte, vet jag nu. Och det är jag väldigt glad för.
Jag kommer ihåg när jag berättade för en av mina bästa killkompisar, J. Vi gick på väg från skolan och jag pratade lite om våren innan och sa att jag tänkte berätta varför det blev så, att jag försvann mer eller mindre.
Jag sa att det hade hänt något. J frågade om det var jag som var den som drabbats. Jag svarade att det var det.
J sa "Ja, men du har ju inte AIDS i alla fall". Jag kunde inte låta bli att skratta när jag svarade "Nej, men nästan".
J blev väldigt chockad medan jag mest tyckte att hela situationen blev ironisk. Jag skrattade och han hade tårar i ögonen. Det kändes så fel, men ändå så klockrent. Det bekräftade bara mina tankar om att bli smittad med HIV är en av de värsta sakerna som kan hända...
Såhär har HIV påverkat mig
- Jag ljuger om vart jag är för människor.
Ska jag till läkaren eller sjuksköterskan så säger jag att jag ska till tandläkaren eller någonting annat. Blir svårt ibland då jag glömmer vad jag sagt. - En av mina kompisar är lite rädd för mig.
Hade fest hemma och hon vågade knappt dricka ur samma glas. Vilket är helt ofarligt och smittar absolut inte. - Jag känner mig annorlunda och jag reagerar konstigt på en del saker. Jag är mer lättretlig och är ofta spänd.
Finns lite fina saker också som har hänt i samma veva
Jag har lärt känna en massa nya underbara människor som jag kan prata med om allt, och vad som är ännu viktigare, de FÖRSTÅR situationene för de vet hur de är. De tror inte bara. Där jag är idag var de kanske för ett år sen, eller 10 år sen.
Jag har fått se hur vårt rättsväsende verkligen fungerar. Och att det ibland inte alltid blir som man vill (jag ville ju att mitt ex skulle dömas till vård). Och hur krånglig byråkratin är i ett modernt land som Sverige.
Jag har lärt mig otroligt mycket om hur sjukvården i Sverige fungerar, och inte bara för HIV-positiva. Utan vid tester och när vissa nästan ligger på dödsbädden och först då tar ett HIV-test. Jo, det är sant.
Och det händer idag också. Fast vi inte vill det. Men med behandling så går det att vända. De allra flesta klarar sig. Finns dock entaka fall då personer kommit in på sjukhus där de sen får diagnosen AIDS och de försöker med mediciner men det går inte då personen är för sjuk och klarar inte av det. (Det här är något som har berättats för mig av en kurator på KS Huddinge, kan inte hänvisa till bättre källor än så på just det här.)
Newsflash!
Är det killen som är positiv så kan man tvätta spermierna, då det är sädesvätskan som innehåller virus, inte själva spermierna. Och så inseminerar man.
Är det tjejen som är positiv så kan man antingen köra med dubbla kondomer och sen vända ut och in på den där "allt" hamnar så det kommer in. Eller så kan man spruta in det från kondomen och in på konstgjord väg.
För kvinnan vid graviditeten gäller att hon äter mediciner för att hålla virusnivåerna nere. Vid förlossning är det kejsarsnitt som gäller (snack om att det går att föda vaginalt också, läste någonstans att de gör så i Schwiez). Sen får kvinnan inte amma.
Om allt detta följs så har inget barn smittats i Sverige av sin mamma sedan 1999. Det var då man började göra så här. Då var medicinerna sämre än vad de är idag också, värt att tänka på.
Extremt kortfattat men jag är inte så bra på att förklara hur detta går till rent praktiskt. Kan återkomma med det om några år då det är dags för mig och min älskade sambo att försöka. Är faktiskt bara 20 år gammal, och jag vill göra annat först, nå vissa mål och så.
Godnatt och sov gott!
Stigmatisering
Alla andra ser på dig så som de gjort innan. I alla fall inte de som vet. Men du själv känner dig på ett annat sätt än vad du någonsin har gjort innan.
För mig kändes det som om att jag hade det tatuerat i pannan. H I V .
Första gången jag inte kände så efter att jag hade fått mitt besked var då jag var på väg hem från mitt nya jobb där jag hade varit på en introduktion. Det var ett litet barn som satt mitt emot mig på bussen. Han såg säkert att jag var ledsen. Men när jag tittade på honom så fick jag världens leende tillbaka. Det var som att han sa "Var inte ledsen, det går över och snart är du glad igen".
Jag kom hem och berättade det här för mamma och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Tänk vad ett leende kan göra.
Bild: Från Expressen
Det man får tänka på är att det är inte bara i samhället som stigmatiserar HIV. Nej, HIV-positiva är duktiga på att stigmatisera sig själva, själv-stigma som man säger.
Hade samma känsla funnits om HIV var en accepterad diagnos (nej, det är ingen sjukdom. AIDS är en sjukdom. HIV är ett virus) som till exempel cancer eller diabetes. Ingen höjer på ögonbrynet åt en person som berättar att han/hon har diabetes. Ingen blir rädd. Så funkar det inte när det gäller HIV men jag och många andra jobbar på att "avdramatisera" det hela, men utan att ta bort allvaret i det. Det är inte helt enkelt. Men vi försöker.
Länkar
Intervju DN 26/4 2008
http://www.dn.se/insidan/hiv-far-inte-styra-mitt-liv-1.602106
Intervju Glöd 27/4 2009
http://www.glod.com/t/Article____29162.aspx
Intervjun i Glöd var kanske inte den bästa, men man får tänka på att tidningen riktar sig till ungdomar i åldern 12-18 ungefär och språket är på den nivån. All fakta är inte helt 100% rätt heller men helt okej.
Jag ska försöka lägga in de här till höger i bloggen, jag måste bara komma på hur man gör först...
Hör mig och några andra
Annars brukar jag kalla mig Felicia, då jag alltid har gillat det namnet. Och när jag gör så här så kallas jag för det också, lite kul ^^
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3314&artikel=2602619
Klicka sen på "Ladda ner programmet". Det är ganska långt men det är ett väldigt bra program. Jag är med i början och sen senare också.
Jag lyssnar på programmet lite då och då, när jag ibland tror att det här bara är en otäck mardröm. Men när jag lyssnar på det så känns det verkligt, och jag hör att jag låter stark och lite "Grynet-aktig" (ta ingen skit).
Ska lägga upp länkar till de intervjuer jag har gjort :)
Livet går vidare, även om man själv ibland bara tittar på
Efter ungefär en vecka kom jag tillbaka. Det första jag gjorde var att prata med min mentor. Allt jag tänkte på var "inte gråta, inte gråta". Men det var han som började gråta när jag berättade för honom. Jag berättade allt, utan självcensurering. Jag berättade att jag inte kan koncentrera mig och att jag var orolig att det skulle sabba mina betyg (jodå, var ganska duktig så jag ville behålla mina betyg) då det var inlämningstider. Han såg till att jag fick hela sommarlovet på mig att göra klart det som skulle lämnas in innan sommarlovet. Det jag gjorde var att jag sa till lärarna att det hade hänt en sak och att jag hade svårt att koncentrera mig. Och att min mentor kunde bekräfta det, för han visste mer.
Min mentor slutade en liten bit in på sommarlovet, men jag fick bra kontakt med en annan lärare, så sen fick hon ta över hans roll. Men under hela rättsprocessen och när det dök upp saker i tidningen, då fick jag sms från honom.
Det jag menar med rubriken är att vad man själv än gör, så går livet vidare även fast man själv står och stampar på samma ställe, dag ut och dag in. Efter ett tag, då känns det lite mindre jobbigt.
När jag var hos läkaren dagen efter jag fick min diagnos var jag fortfarande riktigt arg. Jag sparkade i väggen hos sjuksköterskan innan, då hon tog blodprov 2 (för att vara säker), jag sparkade på stolen inne hos läkaren och jag slog på armstöden. Jag slog även på mig själv. Och jag vet inte hur hårt jag kramade om min sambos hand.
Tårarna ligger just nu i ögonvrån, för nu känner jag ilskan jag hade då. Och jag gråter nästan alltid då jag blir riktigt arg.
Senare gick ilskan över till tomhet, och det var faktiskt värre.
World AIDS Day 2009
Idag har jag tänkt extra mycket på mina vänner som också är drabbade av detta. Jag tänker på en vän som alldeles nyligen fick börja äta mediciner. Vi fick båda vår diagnos samtidigt, trots att jag hade varit smittad redan i mer än två år då. Jag kan nästan kalla mig lycklig.
Jag har också en vän som är född med HIV, hans mamma var smittad och han smittades vid födseln. Han är över 20 år gammal och har ALDRIG ätit mediciner.
Jag tänker på min familj, där inte alla vet. Jag tänker på min sambo, där ingen i hans familj eller kompisar vet om min situation.
Mitt Red Ribbon som jag har tappade jag tyvärr förra året. Jag har band men jag saknar den pin jag hade. Får ta och köpa en ny. Eller flera. Att ge till de vänner som vet, de som stöttar mig.
Och jag tänker på den dagen då jag vågar gå ut mer offentligt med detta utan att riskera att bli snett kollad på när jag är ute, eller att ingen vågar dela på en drink eller bli avvisad då jag kramar om någon.
Än så länge är jag halvanonym. Jag har ställt upp i tv, radio och på intervjuer i tidningar. Och jag gör det gärna igen, så länge jag inte visar ansiktet på bild, och eventuellt kunna förvränga min röst lite.
Jag kommer jobba för det här. Jag kommer driva det här längre. Det SKA uppmärksammas. Och barnen i skolorna ska få tillgång till ny information. Så de inte som jag, tror att de ska dö. Skolböckerna behöver uppdateras, lärarna behöver uppdateras. Mycket har hänt på 10 år, mycket har också hänt på 5 år.
Jag tänker hålla ämnet uppe året runt. Inte bara idag. Men det är bra att det finns en dag då HIV/AIDS får extra uppmärksamhet. Och inte bara när det är nya "hivmän" i farten.
