-

När jag är som svagast är jag lättast att påverka.
Ord, en kram eller vad som helst.

Det kommer en riktig sån svacka varje år. Oftast på hösten, men det hände två gånger 2008. Då var det både på våren och hösten. Men jag har tagit mig ur dem, med huvudet högt och inga ögon i marken.
Det har jag min sambo att tacka för. Han är mitt allt. Ja, tillsammans med min familj såklart.





En sak som är lite rolig...Ingen har hittar hit än. Det kan i och för sig vara för att jag inte har sagt bloggadressen till någon än. Inte ens min sambo. Eller mina bästa vänner.

Idag, när jag satt på en föreläsning i skolan så kom jag och tänka på WAD 2009 (World AIDS Day). På söndag är det tydligen något lopp som ska springas. Och jag kom på tanken; tänk om föreläsaren (en annan än den vi hade såklart) bad de som på något sätt påverkas av HIV, alltså de själva, någon i familjen eller vänner.

Hur många skulle våga ställa sig upp. Procentuellt av de som faktiskt är påverkade av det. Och sen göra samma sak fast då om diabetes eller cancer.

Om de frågade lite mer allmänt, alltså om vänner eller familj och en själv så skulle jag faktiskt resa mig upp. Folk får tro vad de vill. Jag kan ju alltid säga att det är en vän som är drabbad. Jo, det är en sak som jag har blivit bra på nu, att ljuga men hålla mig så nära sanningen som det går.

Som när någon frågar mig om hur jag vet saker om HIV (när någon säger något som inte alls stämmer) så svarar jag antingen att det är en kompis som är HIV-positiv eller att jag har skrivit ett arbete om det i skolan. Det brukar få tyst på dem. Och när jag åler iväg på saker som har med det att göra, ja då är det antingen politiksaker eller besök hos någon kompis i en annan del av landet.

Sen brukar folk inte fråga mer ingående :)

Jag trodde att allt var över då hovrätten höll fast vid tingsrättens dom. Men så var inte fallet.
Min resa hade knappt påbörjats.

Idag har jag väl tagit mig ut till flygplatsen, så långt har jag kommit på min resa. Men det dröjer tills jag kan sola på den där söderhavsön och dricka drinkar ur kokosnötter.

Dock intalar jag mig ofta att jag har kommit längre och jag beter mig så utåt. På insidan är jag rädd, och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag förnekar inte att jag har tänkt ta den enkla vägen ett par gånger. Men det finns saker som inte gör det värt. Sist var i förra veckan. Det gick inte bra med en skolsak och det var droppen. Och jag tänkte man kanske ska hoppa? men jag var aldrig på väg att göra det, det var mest en känsla av att vilja göra det och slippa de andra sakerna.

Jag kom hem, la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Och somnade.
4 timmar senare vaknade jag, och min sambo var inte överlycklig över att jag sov så mitt på dagen, men mest tror jag att han oroade sig över mig. Han vet att när jag sover så, och sen kan sova utan problem på kvällen. Ja, då mår jag inte bra...

Han dömdes i tingsrätten, till 14 år i fängelse.

Jag ville att han skulle få vård, men han ansågs inte vara tillräckligt sjuk för vård. Han hade dock en störning, men det var inte nog för att han skulle få vård istället.

Jag blev tilldömd ett stort skadestånd, pengar som jag idag har sett en tiondel av, och det var via försäkringsbolaget. Alltså inget som han har betalat till mig. Men det är kanske inte så konstigt. Han äger ju inget. Hag ägde en bil, men den fick han väl max 10 000 för.

Det har gått mer än två år sen rättegången i tingsrätten, men jag kan känna som om det vore igår.
Våren därpå fortsatte karusellen. Då fick jag den stora äran att besöka Svea Hovrätt. Jag hade inte behövt gå dit, då de tyckte att inspelningen jag hade gjort till tingsrätten räckte (tillsammans med de fysiska bevisen) men jag pratade med min advokat (fick byta här emellan eftersom min advokat jag hade från början var tvungen att hjälpa Tito Beltran istället. Så kan det gå när man får en känd advokat) men min nya älskar jag! En kvinna dessutom, så det kändes lättare att ta upp de sexuella frågorna. Det var lite obekvämt med advokat 1, nästan 60 år gammal man.

Hon ordnade så jag fick komma dit då en annan flicka var där. Hon hade klarat sig, tack och lov, men jag tror att hon tyckte det var jobbigt att veta att jag inte hade gjort det.
Mitt ex blev förvånad när han såg mig där, det hade han inte väntat sig.

Det som jag tyckte var jobbigast var att träffa mitt ex läkare, som inte hade sett att han inte skötte sin medicinering. I alla fall gjorde han inget åt det. Och det är en känd läkare inom hivvården, och han har skrivit flera broschyrer om hiv. Jag kommer aldrig förlåta honom.

För med handen på hjärtat; om du hade varit läkare, hade du trott på en 30-årig man som hävdar att han inte har ett förhållande, inte ens för en kväll? Under flera års tid pratar vi om nu.
Nej, precis...Och jag som hade för mig att bara smarta människor blev läkare. Men nu vet jag bättre.

År 2007.
21 maj: Samtal från polisen
22 maj: Fick mitt besked

Här har polisen haft en pågående utredning och det visar sig att det inte bara är mig som han har smittat. Nej, ytterligare en tjej blev smittad. Ungefär ett år efter mig.

Dessutom så hade han varit otrogen, med inte mindre än 5 stycken. På 8 månader. Och jag frågar mig hur jag kunde vara så blind men jag kan inte svara på det.

Han hade dessutom ljugit om mer än så. Han skulle inte fylla 20 i mars 2005, han skulle fylla 30.



I oktober 2007 är det rättegång. Jag har redan vittnat på en videoinspelning men jag pratar med min advokat och jag säger att jag vill vara där. Så att jag kan se honom i ögonen och kanske få ett svar på varför han inte sa något.
Mamma följer med, men hon är inte med inne i salen. Jag vill inte redogöra för vårt sex så att hon hör då jag inte är helt bekväm med att prata om det inför henne. Min kurator från sjukhuset är med också. Hon får vara med i salen. Bredvid mig där jag sitter har jag åklagaren på min vänstra sida och min advokat på min högra sida. Mitt emot mig sitter han. Han som smittade mig. Den numera 32-årige HIV-mannen, som han har kallats i media.

Jag får en ursäkt av honom faktiskt. Det hade jag inte räknat med. Dessutom berättar han att han var rädd för hur jag skulle reagera ifall jag visste. Jag svarar då att min nuvarande pojkvän vet, och han tog det väldigt bra. Det har även mina kompisar gjort. Jag hade nog blivit rädd men så fort chocken hade lagt sig så hade det känts helt okej.

Men han gav mig inte ens en chans...

Jag hade träffat en riktigt superbra kille, inte alls långt efter min 15-årsdag.
Vi blev ett par ganska snabbt och han var 20 år. Då jag alltid har varit mogen för min ålder så såg jag inte det som något hinder.

Vi var ett par i ungefär 8 månader, tills att jag fick nog av hans stölder och dessutom misstänkte jag att han var otrogen.

I januari 2005 blev jag riktigt sjuk. En influensa trodde läkarna. För jo, jag var till vårdcentralen och de tog till och med blodprov. Men det var inte någon influensa, det var en primärinfektion.

Primärinfektion
En primärinfektion drabbar ungefär 50% av de som blir smittade med HIV. Det kan liknas vid en influensa, eller halsfluss. Jag fick svullna lymfkörtlar och hög feber i två veckor.
Ingen på vårdcentralen frågade ens om jag hade pojkvän eller om jag hade haft sex. Men inte kan väl en vanlig, svensk tjej vara HIV-positiv?