-

Jag minns inte om jag har skrivit någonting om mig själv ännu. Jag vill inte vara för specifik då jag har tänkt vara anonym då jag skriver här. I alla fall till en början, för vad som händer sen...Ja, det ser vi då.

Hur som helst.

Jag är tjej/kvinna
Jag är mer än 20 år gammal men yngre än 25
Jag är storasyster
Jag är sambo och förlovad
Jag bor i Stockholm och jag är född och uppvuxen här
Jag studerar inom ekonomi
Jag har riktigt dåligt morgonhumör (det går inte att prata med mig förrän jag ätit frukost, så länge du inte vill ha svaret "hrrmmmgruffgruff")
Jag är en kvällsmänniska
Jag jobbar extra inom butikshandeln
Jag älskar att åka skidor och snowboard
Jag älskar att resa, både till varma och kalla ställen
Jag är hiv-positiv


Nej, det är fortfarande jobbigt att skriva det. Men det är ännu värre att säga det. När jag pratar med folk som vet så säger jag bara "positiv". Ibland, om personen inte är med på samma blad eller vad man ska säga, som jag så kan det bli väldigt roligt om personen tror att jag menar en glad person. Fast helt fel är det ju inte. Jag menar, att vara hiv-positiv är bara en liten bit av vad jag är (och vad jag har).

Pga viruset som bor i mitt blod (ibland ser jag det som en "kompis" som alltid är där...det är inte alltid så hemskt förstår ni) så löper jag större risk att drabbas av diabetes, levern pajar och hjärt-och kärlsjukdomar (lägg till vad som händer om jag inte äter medicin...cancer lite här och var, lite annat och sen det som inte går att resa sig från, döden).

Jag kan inte direkt påstå att jag äter supernyttigt nu. När jag var yngre var det ovanligt att jag inte åt godis varje dag. Precis, det var ovanligt. (Men säg inget till mamma...ssccchhh!)

Idag äter jag lite mindre godis och sånt. Jag försöker att ta en omega3-kapsel varje morgon så kanske jag kan förhindra att mina blodkärl täpps igen. Jag har även kommit in i ett tränings-flow som jag inte haft förut. Två gånger i veckan har jag tränat nu i ett par veckor. Motivationen? Jo, den kommer dels från mig, min vilja att få vara med och bli mormor eller farmor. Att klara av den tuffa medicineringen (biverkningarna är fortfarande ganska läskiga när det gäller vissa preparat) som ligger i framtiden.

Då jag börjar med medicin så vore det kloka att sluta dricka alkohol över huvudtaget då levern påverkas mycket av medicinerna. Lite samma orsak som varför man inte ska dricka då man äter Alvedon/Ipren/YouNameIt. Levern blir ledsen om man gör så. Alla kommer väl tro att jag är gravid stup i kvarten då jag inte dricker alkohol. Men de är nog glada att det är någon som alltid kommer kunna köra bil hem på kvällen...

Men än så länge, ja då festar jag på och det slinker ner både det ena och det andra. (Mamma vet redan detta så det är lugnt.) Jag ligger bakis ibland precis som många andra och tänker "Jag skulle inte ha tagit den där sista drinken" men likväl gör jag samma sak igen, ett antal veckor senare.

PS. Det där med att ligga bakis...det kan mycket väl bli så på söndag. DS.

I mångt och mycket lever jag ett "normalt" liv (vad det nu är, har aldrig fått svar på det).
Jag bor med min sambo, som jag även är förlovad med. Vi har precis firat 3 år tillsammans.
Vi bråkar på varandra om disken, om städning och jag bråkar på honom när han jobbar över. Helt vanliga problem. Dock kan dessa förstärkas om jag haft en dålig dag (=jag har tänkt mycket på hiv och mitt liv) och jag blir helt odräglig.

Jag vill bilda familj. Jag vill gifta mig. Men jag är rädd, av en orsak de flesta andra tack och lov slipper.



Ursäkta mitt smått filosofiska inlägg, jag var bara tvungen.

Nu är det mycket nytt på gång. Ny skola med nya lärare och nya klasskompisar.
Ingen vet något. Och så tänker jag låta det vara. I alla fall ett tag framöver. Varför ska de behöva veta?

Det enda som är bra att säga till om är väl när det är läkarbesök, provtagning och såna saker? Fast så säger jag ju bara att det är läkarbesök. Jag gillar inte att berätta halva historier. För säger man provtagning så blir motfrågan "Jaha, för vadå?" och jag vill inte gärna berätta att de ska kolla mina virusnivåer i blodet...

På tal om det så är det snart dags igen. Men jag hoppas att det dröjer ett bra tag till innan det är dags för mediciner. I maj är det tre år sen jag fick veta. Och nu i januari är det fem år sen jag blev smittad. För fem år sen (och några dagar) så låg jag hemma med vad alla trodde var en influensa, men som egentligen var en primärinfektion.

Så...grattis på 5års-dagen viruset i min kropp!



Om vi backar lite, till hur jag kom att tänka på att jag inte ska berätta i den nya klassen. Jo, idag såg jag att jag blödde på tumryggen. Ungefär som ett papercut på knogen där vid tummen. Och det jag tänkte var "tänk om de visste..."

Nu har jag fått "lite" ersättning. Inte de 800 000 som jag blev tilldömd men en del av det i alla fall.

Har spenderat en liten summa på saker jag har tänkt köpa länge, så som en systemkamera och lite andra småsaker. Har även betalat tillbaka pengar som jag lånat av Johan. Och nu har jag mer än 500 000 på mitt sparkonto. Det känns riktigt bra. Skulle hellre vara frisk men om man ska se det positiva i det hela så...



Dags för lunch med mamma nu, sen ska jag in till stan och fixa lite grann. Det går bra nu.

5 år, give or take.

Så länge sen var det som jag blev smittad. 5 år sen. Det var i januari för fem år sen jag fick den där "jätteinfluensan" som egentligen var en primärinfektion.

Grattis på mig! Eller nåt sånt.




Hmm...kom att tänka på att det är dags att ta prover igen snart. Blir nog i februari då jag tog prover sist i augusti. Behöver fortfarande bara gå 2 ggr per år. Och inga mediciner. Till skillnad mot en av mina vänner. Vi fick våra diagnoser inte långt ifrån (dagar emellan bara). Han äter mediciner sen i höstas. Och jag slipper dem nog ett antal år till.

Igår pratade jag med en vän över msn. Hon bor en bra bit härifrån, men förut bodde hon i samma stad.
Vi var bästa vänner under många år. Promenerade i timmar nästan varje dag. Sen kom han in i bilden.

Jag var med honom istället för med min vän. Det ena ledde till det andra och sista terminen i nionde klass flyttade hon norrut. Då var vi ovänner så jag var nästan glad över att hon flyttade. Jag förstod inte riktigt vad jag hade gjort. Jag gjorde det man inte får göra som vän; Jag lät min kille komma före min bästa vän.

Och jag fick betala ett högt pris för det.

Samma dag som jag tog blodprov för att se om jag var hiv-positiv eller negativ så åkte jag och mamma hem efter provtagningen. Vid klockan 15 skulle vi vara tillbaka (tog provet vid 10 på morgonen). Under tiden var vi tvugna att underhålla oss på något sätt. Och en film är ganska bra att fördriva tid. Så vi gick in i vidoebutiken och jag letade efter en komedi som skulle vara nästan 3 timmar (ju längre, desto bättre). Jag hittade ingen komedi som jag ville se. Jag valde Stolthet och fördom istället. Den med Kiera Knightley mfl. i, alltså den nyare versionen.

Och då filmen började vid 21 idag så sa jag halvt frågande och halvt konstaterande:
Jag kommer nog aldrig kunna se den här filmen utan att tänka på den där dagen...

Sist jag såg den höll jag på att bryta ihop (då jag såg den på provtagningsdagen grät jag mest hela tiden) och det var ändå ett bra tag sen. Jag är glad att jag har den på DVD nu, inte för att jag ser den ofta utan för att jag berörs så lätt av den filmen. Den är speciell för mig. Och det kommer den alltid att vara.