-

Som alltid när man har roligt så går tiden alldeles för fort.
2 dagar som både kändes som 2 timmar och som 2 år.
På kort tid så har jag lärt känna underbara människor.

Vi har pratat massor, fått massage, badat bastu, spelat spel och haft det underbart bra.

Nätverket av unga vuxna som lever med hiv bara stärks mer och mer.
Ensam är inte stark...

De senaste dagarna har jag haft en vän som har sovit på vår soffa.
Han bor egentligen neråt landet men har fått ett sommarjobb så han har sovit hos oss sen i måndags.
Han är också hiv-positiv och vi har vetat om att vi är bärare av viruset ungefär lika länge. Skillnaden är att han smittades inte långt före han fick veta, och jag hade gått med mitt i över 2 år utan att veta.

Han började äta mediciner i vintras.
De har inte ens börjat prata om mediciner med mig. För det behövs inte än.

Men så olika reagerar vi. Jag "firade" nyss min 3års-dag av att veta, och det betyder att det har gått snart 5,5 år sen jag smittades. Och ännu inga mediciner i sikte.

Jag är bara glad för att jag slipper mediciner än så länge. Å andra sidan, hellre mediciner än att dö.
Det är tur att utveckligen går framåt.

En vän till mig fick barn för några dagar sen.
Hon är hiv-positiv och har varit det sen födseln (fast hon visste inte det förrän tills för några år sedan).
Jag har träffat andra hiv-positiva som är föräldrar. Men de har jag inte känt sen innan.
Min vän har jag sett, och på senaste tiden följt på avstånd.

När jag såg bilderna på barnet så tänkte jag: Jo, det går. De ljög inte förut.

Idag så var jag och träffade en av de tjejer som jag ska träffa.
Nästan lika gammal som mig visade det sig.

Jag såg väldigt mycket av mig själv i henne när vi satt där.
För mig kanske det verkade lätt att sitta där. Men det var det inte.
För varje gång man är där på sjukhuset så blir man påmind om varför man är där.
DET är ingen kul känsla vill jag lova.

Hon har min email och telefonnummer. Och även adressen till bloggen.
Kikar du in här, skriv gärna en kommentar :)

Känns bra att få ge lite tillbaka efter all den hjälp jag har fått.
Och jag hoppas att hon fick ut något av det också :)

Fick ett samtal idag. Och en förfrågan om jag kan träffa en till tjej.
Självklart tänkte jag. Så i mitten av juni ska jag träffa tjej nummer 2.

Ska bli riktigt trevligt att träffa dessa tjejer som är i samma situation som jag.
Ensam är inte stark. Inte i det här fallet i alla fall.




Nu ska jag ut i värmen igen, känns dumt att sitta inne när det är så fint väder!

Jag är en person som skriver för att avreagera mig. Och det var lite därför också som jag startade denna blogg. För här kan jag det, utan att någon vet vem jag är. De kompisar som vet om bloggen vet såklart. Men här är jag fri att berätta min historia, från min synvinkel.

Här nedan kommer ett litet brev som jag skrev ganska nyligen efter att allt hade kommit fram, ja alltså att mitt ex hade smittat mig och en annan tjej med HIV och även utsatt ett antal andra tjejer för samma risk.

Så, från hjärtat, här kommer det:

---

Du gör mig så arg så fort jag tänker på dig. Hur kan en människa göra så som du har gjort?
Och jag är inte ensam. Det finns en annan tjej också. Jag känner henne nu, och vi går igenom exakt samma sak hon och jag.

I tidningarna har det skrivits om oss. Människor har skrivit insändare om oss.
Orden "vad tänkte flickorna med?" har ofta dykt upp. Som att vi får skylla oss själva.
Ansvaret var inte vårt. Enligt svensk lag var han tvungen att berätta men det gjorde han aldrig under den tid vi var tillsammans, och det var vi i cirka 7 månader. 15 år, hur skulle du ha gjort?
Han var aldrig hotfull mot mig men jag kände mig hotad för jag visste att han var mycket starkare än mig.
Nu, två år senare tänker jag annorlunda. Men som en osäker 15-åring vågade jag inte särskilt mycket.

På något konstigt sätt tycker jag synd om honom. Att han inte hade någon känsla av empati, för om han hade haft det så hade han inte utsatt någon tjej för den risken han nu gjorde.
Han är sjuk. På mer än ett sätt.

Men vet ni vad? Jag kommer aldrig att låta det här förstöra mina framtidsplaner. Det är inte kul att bära på denna sjukdomen men jag ska göra det bästa av situationen. Jag är inte den som ger upp, det har jag aldrig varit.
Jag kanske inte orkar med hela tiden men efter varje motgång reser jag mig igen, starkare än innan fallet. Det som inte dödar en gör en starkare sägs det. Och det är mitt nya motto här i livet.
Lite ironiskt, eftersom sjukdomen är dödlig om man inte får behandling. Men jag kommer inte att dö, inte på många, många år.

Jag kan leva ett någorlunda normalt liv, få barn, utbilda mig till det jag vill, resa, ja, nästan allt. Men att smittas av HIV är inget att leka med. Jag kommer att bära på det här under hela mitt liv. Mitt långa, underbara liv.

Om en vecka ska jag träffa en tjej som är ganska nysmittad.
Och jag hoppas att jag kan hjälpa henne nu i början, för det är då det är som värst. Det tyckte jag i alla fall.

Jag hade velat ha samma möjlighet som hon får, att träffa någon som har varit med ett par år.
Någon som får en att känna sig lite mer normal igen. Att få se en person och veta att den här personen har gått igenom samma sak som jag. Och h*n ser ju faktiskt helt normal ut.

Jag ser fram emot att träffa den här tjejen och jag hoppas att vi båda får ut något av det, och det tror jag också att vi får.

Det är intressant hur vissa saker kan få en att minnas sånt som man helst vill glömma, och som man trodde att man hade glömt eller i alla fall förträngt.

Som för mig är låten "Hjärter dam" med Thåström en låt som får mig att hamna i de mörkaste tankarna jag har haft.

Hon är inte som oss andra
Hennes lögner dom är sanna
Hon är inte sån
Hon har aldrig haft fel

Hjärter dam bär på en sak
Som hon inte vet att hon har
Hjärter dam bär på en sak
Hon bär på rent svart hat

Så kände jag våren 2007, eller början av sommaren. När det hade börjat gå in i mig att det faktiskt var så här.
Jag bar på en del hat inom mig. Som sen övergick i "tycka synd om"-känslor för han som gjorde så här mot mig.
Men känslan av att vara så arg, att faktiskt innerst inne hata någon, den känslan hoppas jag att jag inte behöver uppleva fler gånger. Once is enough.



Ps. H&M kör med sin Fashion Against Aids-kampanj snart igen, från den 20/5. Bra att det uppmärksammas! Och att de gör något roligt med det eller vad man ska säga. Lite win-win.

När jag gick in på blogg.se's förstasida så såg jag nåt jag visste att "det här är bra".
Problematiken kring att vi i Sverige är otroligt dåliga på att använda kondom.

Många resonerar så som jag gjorde.
Men jag äter p-piller så det är ju lugnt.
Och vad jag har fått ångra det, många, många gånger.

Det spelar ingen roll om du är i ett förhållande eller om det rör sig om ett one-night-stand.
Äter du p-piller? Bra för dig, men det skyddar dig inte mot könssjukdomar. Det skyddar enbart mot graviditet.
Äter du p-piller och är i ett förhållande? Skitbra! Men du...vad har din partner haft för sig innan ni träffades? Han eller hon kan bära på en sjukdom utan att veta om det. Jag vet mer om det där än vad jag vill.
Jag gick nämligen omkring med hiv i över två år utan att veta om det. Och under den tiden var jag en smittorisk för de killar jag hade sex med.

Vid kortare förhållanden så var kondom för min del en självklarhet, och vid de längre så såg vi båda till att testa oss (och nej, de kollade inte om någon av oss bar på hiv-viruset).

Det unga bryr sig mest om idag är väl klamydia. Jag menar, hur många är det som har haft klamydia egentligen? Och hur många har det eller har haft det utan att veta om det? Hur många kommer att vara sterila i framtiden på grund av detta?

Shit happens, det vet vi alla. Och vi har alla varit med om det i någon form.
Men snälla, det är dystra siffror på antalet nysmittade med hivviruset (och nej det finns inget botemedel som vissa tror!) och mörkertalet är stort just för att de är dåliga på att testa folk för just hiv.
Jag uppsökte sjukvården då jag fick min primärinfektion, de testade inte då (och då tog de ändå blodprover).
Jag uppsökte ungdomsmottagningen för att få nya p-piller, då testade de för klamydia och gjorde en gynundersökning.
Jag vill att siffrorna ska stanna där de är nu. Jag vill inte att fler ska behöva gå igenom samma sak som jag har gjort för det är inte det minsta roligt.

Ta hand om er och glöm inte; Play safe!

Den frågan har jag ställt mig själv många, många gånger.

Fast faktum är att än så länge har ju ingen betett sig annorlunda mot mig (småsaker bara, som står längre bak här i bloggen). Och av ren nyfikenhet har jag frågat några av dem som vet vad de skulle göra om de fick veta att deras pojkvän/flickvän var hiv-positiv. Ingen kan ju veta säkert men i tanken...

Tyvärr tror jag att dessa tankar har bidragit till den obalans som just nu råder i mitt egna förhållande. Inte bara det, men det är nog en bidragande orsak.



En sak är säker: Jag tänker alldeles för mycket. Jag jobbar på att göra mer och tänka mindre.
Och det är faktiskt bättre att ångra nåt man har gjort än att ångra något man inte gjort.