Ett brev som var tänkt bara för mig
Jag är en person som skriver för att avreagera mig. Och det var lite därför också som jag startade denna blogg. För här kan jag det, utan att någon vet vem jag är. De kompisar som vet om bloggen vet såklart. Men här är jag fri att berätta min historia, från min synvinkel.
Här nedan kommer ett litet brev som jag skrev ganska nyligen efter att allt hade kommit fram, ja alltså att mitt ex hade smittat mig och en annan tjej med HIV och även utsatt ett antal andra tjejer för samma risk.
Så, från hjärtat, här kommer det:
Du gör mig så arg så fort jag tänker på dig. Hur kan en människa göra så som du har gjort?
Och jag är inte ensam. Det finns en annan tjej också. Jag känner henne nu, och vi går igenom exakt samma sak hon och jag.
I tidningarna har det skrivits om oss. Människor har skrivit insändare om oss.
Orden "vad tänkte flickorna med?" har ofta dykt upp. Som att vi får skylla oss själva.
Ansvaret var inte vårt. Enligt svensk lag var han tvungen att berätta men det gjorde han aldrig under den tid vi var tillsammans, och det var vi i cirka 7 månader. 15 år, hur skulle du ha gjort?
Han var aldrig hotfull mot mig men jag kände mig hotad för jag visste att han var mycket starkare än mig.
Nu, två år senare tänker jag annorlunda. Men som en osäker 15-åring vågade jag inte särskilt mycket.
På något konstigt sätt tycker jag synd om honom. Att han inte hade någon känsla av empati, för om han hade haft det så hade han inte utsatt någon tjej för den risken han nu gjorde.
Han är sjuk. På mer än ett sätt.
Men vet ni vad? Jag kommer aldrig att låta det här förstöra mina framtidsplaner. Det är inte kul att bära på denna sjukdomen men jag ska göra det bästa av situationen. Jag är inte den som ger upp, det har jag aldrig varit.
Jag kanske inte orkar med hela tiden men efter varje motgång reser jag mig igen, starkare än innan fallet. Det som inte dödar en gör en starkare sägs det. Och det är mitt nya motto här i livet.
Lite ironiskt, eftersom sjukdomen är dödlig om man inte får behandling. Men jag kommer inte att dö, inte på många, många år.
Jag kan leva ett någorlunda normalt liv, få barn, utbilda mig till det jag vill, resa, ja, nästan allt. Men att smittas av HIV är inget att leka med. Jag kommer att bära på det här under hela mitt liv. Mitt långa, underbara liv.
Här nedan kommer ett litet brev som jag skrev ganska nyligen efter att allt hade kommit fram, ja alltså att mitt ex hade smittat mig och en annan tjej med HIV och även utsatt ett antal andra tjejer för samma risk.
Så, från hjärtat, här kommer det:
Du gör mig så arg så fort jag tänker på dig. Hur kan en människa göra så som du har gjort?
Och jag är inte ensam. Det finns en annan tjej också. Jag känner henne nu, och vi går igenom exakt samma sak hon och jag.
I tidningarna har det skrivits om oss. Människor har skrivit insändare om oss.
Orden "vad tänkte flickorna med?" har ofta dykt upp. Som att vi får skylla oss själva.
Ansvaret var inte vårt. Enligt svensk lag var han tvungen att berätta men det gjorde han aldrig under den tid vi var tillsammans, och det var vi i cirka 7 månader. 15 år, hur skulle du ha gjort?
Han var aldrig hotfull mot mig men jag kände mig hotad för jag visste att han var mycket starkare än mig.
Nu, två år senare tänker jag annorlunda. Men som en osäker 15-åring vågade jag inte särskilt mycket.
På något konstigt sätt tycker jag synd om honom. Att han inte hade någon känsla av empati, för om han hade haft det så hade han inte utsatt någon tjej för den risken han nu gjorde.
Han är sjuk. På mer än ett sätt.
Men vet ni vad? Jag kommer aldrig att låta det här förstöra mina framtidsplaner. Det är inte kul att bära på denna sjukdomen men jag ska göra det bästa av situationen. Jag är inte den som ger upp, det har jag aldrig varit.
Jag kanske inte orkar med hela tiden men efter varje motgång reser jag mig igen, starkare än innan fallet. Det som inte dödar en gör en starkare sägs det. Och det är mitt nya motto här i livet.
Lite ironiskt, eftersom sjukdomen är dödlig om man inte får behandling. Men jag kommer inte att dö, inte på många, många år.
Jag kan leva ett någorlunda normalt liv, få barn, utbilda mig till det jag vill, resa, ja, nästan allt. Men att smittas av HIV är inget att leka med. Jag kommer att bära på det här under hela mitt liv. Mitt långa, underbara liv.
Kommentarer
Trackback
