Mer åt det normala
Ett stycke prov mindre att tänka på. Desto mer roliga saker att tänka på.
Om ungefär två månader blir det en resa, antingen med båt eller buss. Vi är ett gäng som funderar på att åka på kryssning, en sån där 24-timmars. Riktigt nice.
Är du kräsmagad, läs ej det som står nedan
För övrigt så ska jag hjälpa forskningen lite.
Tydligen så vill de veta hur hiv påverkar tarmarna. Jag minns inte exakt varför men det gör nog inget.
Så, sist jag var på sjukhuset så snodde de två rör blod av mig (och jag som inte ens skulle ta prover då utan hade gjort det en månad innan). Sen ska jag lämna avföringsprov. Känns väl inte något vidare skoj men vill de ha min skit så varsågod, jag vill inte ha den ^^
Nåja, fick göra sånt när jag började jobba inom restaurangbranchen förut (så man inte bär på salmonella/shigellabakterier om jag inte minns fel). Inte mysigt men måste man så måste man.
Kul info va? =)
När man bara vill skrika rakt ut
Som häromdagen så hörde jag en person i min närhet (som inte vet) säga "Ja, den hade väl aids eller nåt".
Och det jag tänkte var "Så skulle du aldrig säga om du visste".
Det har hänt flera gånger, och kanske har jag skrivit om det förut. Men jag reagerar inte lika starkt som jag gjorde förut. Nu tog det en sekund innan jag kom tillbaka till det normala men förut tog det minuter.
Jag har inte uppdaterat på ett tag nu. Det är lite mycket som händer nu.
Dödsfall, ombyggnationer...Listan kan göras längre.
Men det kommer, och jag tror att det kommer snart. Inspirationen att skriva och berätta.
När ska man berätta?
Jag har alltid i bakhuvudet när jag träffar nya människor frågan "Skulle de kunna hantera min situation?". Ibland så dröjer det innan jag får ett bra svar. Men för det mesta får jag en ganska klar bild av hur personen kommer reagera.
Idag så nämnde jag i förbifarten att jag tog prover igår för en klasskompis. Hon frågade inte för vad eller så. Men hon verkar vara väldigt öppen och tolerant. Men jag har inte bråttom än. Men hon är en klar kandidat när det är rätt läge.
Men man ska inte känna att man måste berätta. Jag gör det för att jag vill. När jag berättar för att jag måste så är det endast till läkare och tandläkare.
En av mina bästa vänner har jag inte berättat för. Han skulle säkert kunna hantera det men det stora problemet är att han har svårt för att hålla saker för sig själv. Plus att han är min gamla chef och också referens när jag söker jobb. Och jag vill inte förlora chansen på ett jobb för att han råkar säga något.
Underbara sjukhus
Med tanke på att andra får börja medicinera efter kortare tid än så.
Sen frågade min läkare lite om när jag och min sambo planerar att skaffa barn. Jag försökte hålla mig för skratt, och lyckades väl ganska bra. Visst har vi pratat lite löst om det här hemma, men vi tänker inte börja försöka förrän jag är klar med min utbildning och har ett fast jobb.
Anledningen till att hon frågade är att de vill att man har omätbara mängder virus i blodet (sist jag kollade var det minsta antalet 15 kopior/ml om jag inte har fel), så de vill att mängen virus är mindre än det.
För att få detta så sätter man givetvis in behandling. Ibland kan man ju få biverkningar av medicinen och jag kan ju föreställa mig både illamående från medicinen och gravidillamående. Det vill jag inte vara med om.
Så om 2 år så lär jag börja medicinera, så vi har marginaler och kan hitta mediciner som funkar för mig.
Jag frågade min läkare hur man gör ifall barnet kommer tidigt. Idag funkar det så att man gör ett planerat snitt två veckor före beräknad födsel. Men som jag, jag var 2 veckor tidig (jag är första barnet) och min syster ännu tidigare än så. Det är just därför de vill att man är virusfri, så att om barnet kommer ut så är risken för smitta väldigt låg. Jag menar, i Schweiz så får hiv-positiva kvinnor föda vaginalt om virusnivån är omätbar.
Nog för att min sambo nämnde saker som att mina bröst inte kommer bli sönderammade eftersom jag inte får amma och sen även vissa andra saker som rör det sexuella ^^
Äntligen någon som har förstått det här!
En del av det kommer jag aldrig att se.
Hasse Aro skriver på Aftonbladet hur den här processen kan skada brottsoffret.
Från sista fällande domen tills att jag fick ut en del av skadeståndet tog flera månader. Innan jag fick den större summan tog nästan ett år till. Jag tog hjälp av advokat för att få mina pengar, så där försvann ytterligare 5000.
Jag håller med Hasse Aro. Det skadestånd man tilldöms (så länge det är skäligt och inte miljonbelopp då det borde vara 100 000, ni förstår) ska man också få ut!
Sen får gärningsmannen vara skyldig staten resten av livet. Men JAG som brottsoffer ska slippa tänka på detta, jag har fått lida tillräckligt redan med hela rättsprocessen. Och att sen få vänta i år för att få skadeståndet...Det är skandal!
Middag och utgång
För ungdomar är det ganska ont om såna, men förutom det som sjukhuset arrangerar så finns det i alla fall en till. Dit ska jag idag. Vi kommer äta lite, prata och sen gå ut och slå klackarna i taket!
Update: Blev ingen utgång. När vi planerade det så tänkte vi inte på att det var final i Melodifestivalen.
För övrigt tycker jag att svenska folket inte ska få rösta. Jag menar, Anna Bergendahl...Nej!
Den internationella juryn gav ju henne knappt några poäng alls, så hur ska det då gå i den stora finalen?
Det är såna som hon som förstör
Jag surfade in på Aftonbladet nyss och hittade en artikel som handlade om en kvinna som blev hiv-smittad när hon var i 20års-åldern.
Hon berättade bara för sina föräldrar, inte sina syskon.
Senare träffade hon en man som hon fick två barn med. Hon berättade inte för sin man (trots att man är skyldig enligt lag!) och hennes barn föddes utan den specialistkunskap som krävs för att i princip garantera att barnen blir hiv-negativa.
Jag blir så himla arg när jag läser sånt här!
Jag är säker på att hennes man hade kunnat förstå om hon bara hade berättat då de inledde sin relation.
Jag har aldrig stött på några riktigt jobbiga kommentarer eller blivit avvisad på grund av min hiv-status.
Nu har jag bara varit i en och samma relation ända sen jag fick veta men inga vänner har tagit avstånd. Ingen har ändrat sitt beteende mot mig.
Det är såna som hon som får oss andra hiv-positiva att se dåliga ut.
Det är såna som hon som ser till att hiv-positiva medvetet knullar runt och smittar andra människor.
Men tack och lov, så får de flesta som är som hon betala priset för sitt beteende.
Hon åkte för försök till grov misshandel.
Mitt ex åkte dit för grov misshandel, försök till grov misshandel och våldtäkt (några tjejer var under 15 år gamla).
Jag hoppas att hon verkligen fick sig en tankeställare och att hon aldrig kommer göra om samma sak.
Mardröm
Jag hade minnen av en högst obehaglig dröm.
Jag drömde att en gammal klasskompis var med på ett "sammanträde" eller vad man ska kalla det. Som vi har ibland där vi träffar andra hiv-positiva unga. Och sen sa hon att hon väntade på en annan, som också är en gammal klasskompis. Det var inte här som obehaget kom in, utan det var först senare.
Då kom han in i min dröm. Han satt inte längre instängd bakom lås och bom, utan han väntade på mig. Jag såg inte att det var han först. Han hade nämligen skägg, keps och solglasögon. Men så tog han av sin förklädnad. Och jag försökte skrika, men det kom inte ut något ljud alls. I drömmen blev jag så arg på mig själv för att jag inte kunde göra ljud ifrån mig.
Jag vet inte vad som hände sen, allt blev svart och sen satt jag upp i sängen, helt kallsvettig.
Förnekelse
Jag tänker att det bara är en mardröm eller att de gav mig någon annan persons resultat.
Men innerst inne så vet jag att det inte är så.
Innerst inne vet jag att det är så. Mycket på grund av den primärinfektion jag fick för lite mer än 5 år sen.
Herregud vad fort tiden går. I januari "firade" jag 5 år som hiv-positiv. Fortfarande frisk som alla andra (förkylningar drabbas ju alla av liksom). Men med ett virus som ligger och pyr i mitt blod och resten av kroppen också för den delen.
Men när jag har dagar då jag för en stund förnekar viruset i mig, så brukar jag tänka så här:
"det hade kunnat vara värre."
Att berätta en del men inte allt
I skolan så satt vi och pratade då vi åt lunch och kom in på ämnet förlossningar.
Många i klassen är föräldrar, inte så långt från hälften eller 40%, jag vet inte exakt.
Hur som helst så pratade en klasskompis om när hon fick epiduralbedövning och de missade. Andra förlossningen så fick hon föda utan till och med då de missade hela tiden.
Sen pratade hon om lustgasen, hur den blev hennes bästa vän. Flyin' high ungefär.
När hon sa "ni får se sen när det är er tur" och tittade på mig och de andra så var det enda jag kunde tänka "nej, så som det är nu så kommer jag aldrig få veta".
Det gör ont i mig, för jag vill också föda för egen maskin den dag det är dags. Men icke. Såna som jag får inte föda vaginalt utan det är kejsarsnitt som gäller. Och har man gjort kejsarsnitt en gång så är det det som gäller även nästa gång (ja, om barnet "flyger" ut av sig själv så är det ju inte så mycket man kan göra, men ni förstår min poäng).
Att jag aldrig kommer få amma gör inte lika mycket. Min syster blev inte ammad och hon mår hur bra som helst och har alltid gjort (bortsett från lite gulsot när hon föddes då hon var 4 veckor tidig). Dessutom kommer barnets pappa att kunna ta lika mycket ansvar och jag kommer inte bara vara en mjölk-maskin.
Nu till poängen med min rubrik:
När jag och min klasskompis gick till bussen så undrade jag lite i och med skadeståndet (kom precis från en juridik-föreläsning). Jag försökte mest fråga allmänt men sen sa jag lite som det var. Att han som gjorde mig illa även hade gjort andra illa men att han inte kan göra något på länge. Hon frågade då om han satt i fängelse, vilket han också gör. Men jag sa inte så mycket mer än så. Och det var svårt, för ibland, när jag känner att "den här personen pallar det", då vill jag berätta allt.
Men jag håller mig till att berätta lite grann. För egentligen, vad har de för nytta av att veta att jag är hiv-positiv?
Himlen kan vänta
Programmet handlade om människor som kämpar (och kämpade) mot olika typer av sjukdomar. De flesta hade någon form av cancer men en man var drabbad av ALS. När jag hör ALS så tänker jag på nyhetsankaret som var i SVT. Det finns inget botemedel, så ALS är en dödsdom, men med luddigt datum kan man väl säga.
Några hade klarat sig från sin cancer, eller i alla fall hållt sig vid liv trots att de sedan länge gått över "sin" tid. En man som fick domen att "i värsta fall har du 3-6 månader kvar att leva" fortfarande lever tack vare forskningsmediciner.
Förhoppningsvis kommer jag aldrig att få veta hur det känns att leva så som de gör och har gjort, med olika behandlingar som gör att man mår dåligt både fysiskt och psykiskt.
Jag vet att det finns massor utav biverkningar bland de bromsmediciner som finns idag, men det blir färre och färre biverkningar ju längre de kommer med forskningen.
Jag tror inte på att sitta och räkna virusceller kommer att hjälpa mig i mitt liv, av den anledningen så har jag slutat fråga hur många viruskopior jag har, eller hur mitt immunförsvar ser ut. Andra vänner till mig har koll på det exakta antalet som mättes upp senast, och det skulle inte förvåna mig om de har de gamla siffrorna nedskrivna.
För mig hjälper inte detta i min vardag. I mitt liv.
Jag nöjer mig med att ställa frågan "Ser det bra ut?" och än så länge har jag bara fått svaret "Ja".
Vårdguiden
Noaks Ark i Stockholm samarbetar med Venhälsan för att kunna ge provsvar snabbt och anonymt vid hivtest.
Finns både sjukvårdspersonal där och kuratorer och psykologer. Allt i ett.
I normala fall tar hivtest ganska lång tid att få svar på. Dock hade jag "tur" som bara fick vänta 5-6 timmar. Normal kötid är annars ett par veckor.
Här får man svar ganska på en gång (en kvart om jag inte minns fel).
Mottagningen ligger på Birger Jarlsgatan 58 och på onsdagar mellan 15-18 är det drop-in.
Så om du har minsta tanke på att du kan vara smittad, testa dig!
Det är bättre att veta hur det ligger till än att vara ovetande och kanske smitta andra...
