Svar på kommentar
Kommentaren finns ett par inlägg ner, den var ganska lång så jag skriver bara svaret.
Hej!
Tack snälla du!
Det måste vara jättejobbigt att ha sådan ångest som du beskriver. Jag har ganska lite erfarenhet av ångest men jag tror att du också förstår att det enda sättet att få stopp på just den här ångesten är att testa dig. Det är ingen rolig grej. Men du har svaret på en kvart om du gör ett snabbtest. Och det är ganska lite tid och energi jämfört med ångesten, eller hur?
Sannolikheten att smittas av HIV är ganska låg. Även om en ligger med en HIV-positiv person.
Jag har inte heller alltid varit den bästa personen (är inte det nu heller, men jag gör mitt bästa för att vara det) och ibland så har jag tänkt att det här har jag råkat ut för just för att jag betett mig illa. Jag svek en väldigt nära vän i samband med att jag blev tillsammans med han som smittade mig. Men sen är det faktiskt så att det är ju inte därför. Karma is a bitch, men inte en så stor bitch.
Jag känner flera kvinnor som inte har haft ett förhållande när de fått sin diagnos. Men de som jag vet sökte kärlek har faktiskt hittat den. I väldigt härliga och trevliga personer som är open minded.
Jag och min sambo var ifrån varandra under en tid och under den här tiden så hann jag med både ett one-night-stand (som jag självklart berättade för att jag har HIV och lite info hur det funkar, långt innan vi ens var i närheten att gå hem tillsammans, men ja, det gjorde vi sen) och ett kortare förhållande.
Visst, kondom gäller. Men när en är van vid det så är det faktiskt inte så jobbigt eller bökigt. Min sambo klagar inte det minsta. Även om det ju fanns vissa fördelar med att inte använda kondom...spontaniteten är ju inte densamma som den var våra första månader tillsammans innan jag visste om min diagnos.
Jag har berättat innan vi ens varit på gång att ligga med varandra. ONS:et fick veta redan på krogen, ett par timmar innan vi faktiskt gick hem tillsammans. Han som var mitt korta förhållande berättade jag för någon dag efter vi hade legat i sängen och hånglat en kväll. Jag satte stopp där. Och jag berättar nästan alltid på en så neutral plats som jag kan. Brukar nästan alltid bli ute, på en promenad. Det är det bästa. Så länge det inte är en massa folk. Men om det är det, så rör man på sig och de fattar inte direkt vad man pratar om. Så det är skitbra!
Och ingen av de som jag har berättat för har berättat vidare, vad jag vet. Men jag vet tyvärr de som råkat ut för rykten och att några de har berättat för har spridit "nyheten".
Hittills har inga av mina vänner som vet om min diagnos tagit avstånd eller något sånt alls. Det är snarare så att jag har kommit närmare de jag har berättat för.
Min sambo har inte HIV, trots att vi hade oskyddat sex i flera månader. Men jag vet de par där båda har HIV. Till viss del så förstår de ju varandra på ett helt annat sätt och sen behöver de inte oroa sig för att smitta sin partner. Fast det gör inte jag, särskilt inte efter att jag började med mediciner och fick ner virusnivåerna så de inte kan se viruset i mina prover.
Precis när jag började med mediciner så mådde jag lite illa. Men det var för att jag fick en kapsel, och tydligen var det inte ovanligt att må illa av just kapseln. När den byttes till en tablett istället så har jag bara mått illa om jag tagit medicinen utan mat eller när jag åt för ett tag sen och tar medicinen på nästan tom mage. Men det vet jag nu så äter alltid något då jag tar medicinerna. Och det är faktiskt den enda biverkningen. Annars mår jag jättebra faktiskt. Jag vet en person som fått ta hjälp av plastikkirurgi och injektioner som berodde på medicineringen. Men det beror på att hon fick mediciner redan som barn och då var de dels inte lika bra plus att mängden var helt annorlunda, ett 20-tal tabletter minst per dag. Jag tar tre. Det finns de som tar en.
I min värld så är det så många saker som är värre än HIV. Men innan jag visste om min diagnos så var det bland det värsta som kunde hända. Nu hände det. Och det har gått förvånansvärt bra. Jag förstår att du är rädd. Men på något vis så är det väl ändå bättre att veta än att oroa sig?
Om du bor i Stockholmsområdet så erbjuder Noaks Ark anonym testning en gång i veckan och då har du svar på en kvart och du behöver inte ens uppge namn eller något. Finns säkert på andra ställen med men detta känner jag till.
Om du undrar något mer så fråga bara, det är därför jag har bloggen.
Och bra att du skrev en kommentar, för de ser jag snabbt!
Massa kärlek och massa kramar! Du fixar det här, kom ihåg det. Och annars - fake it 'til you make it
First of all
Oj, vad jag blev positivt överraskad av att se statistiken. Jag lär vara en av de sämsta på att uppdatera men ändå är det flera som går in här varje dag.
Livet har kommit emellan bloggen. Att sova lite för lite under lång tid har tagit ut sin rätt. Sen vill jag helst inte se en dator på kvällarna, det gör jag hela dagen på jobbet. Och blogga från telefonen eller surfplattan känns inte bra heller, då det inte är lika lätt att hålla kvar anonymiteten (på datorn använder jag inkognito-läge, sen hur mycket det hjälper vet jag inte).
Ska svara på en lång kommentar alldeles strax så idag blir det två hela inlägg. Jag vet, plötsligt händer det.
