-

Var på hälsosamtal idag hos hon som ska vara min barnmorska. Allt gick bra och jag hade rätt bra koll på hur det funkar att vara gravid och ha HIV. Jag får den förmånen att jag slipper skjutsas runt som många andra blivande mammor blir i Stockholm, då de har kompetensen och erfarenheten på Huddinge sjukhus. Och föder jag inte inom en viss tid så finns det en tid för snitt om det behövs.

Ja, jag kan inte säga att jag inte får nog uppmärksamhet av vården i alla fall. Snarare tvärtom.

Jag har sån himla tur. Jag har en vän (kvinna) som också är HIV+. Min vän har fött två barn och det har gått hur bra som helst.
I och med att jag får olika direktiv kring medicinerna så frågade jag henne vad hon tar för några mediciner. Kanske få lite råd om saker att ta upp då jag ska på ett så kallat hälsosamtal nu i veckan.
Det känns bra att man inte är den första som går igenom detta i alla fall :)

Det var budet jag fick idag. Så fortfarande väldigt tidig. Men hon (läkaren) såg att det var något där och inte bara en hinnsäck (som det blir vid en missed abortion om jag förstått allt rätt).

Jag känner mer och mer att jag vill det här. Och jag vill inte göra en abort. Har pratat med J om detta lite grann, men jag måste nog vara mer tydlig med vad jag vill.

Ringde till mottagningen där jag går annars för att prata med en läkare om att byta ut en av mina mediciner men han tyckte inte att det var nödvändigt. Det är jobbigt när alla kommer med olika direktiv hela tiden...Gaaaah!

Och lagom tills att det är sängdags så är jag hungrig. IGEN! Ska göra en liten macka, sen blir det sängen.
Och jag kom på att det är ju 5+6 numera.

Inatt så fick jag en kommentar från Mia som löd:

Om några timmar så ska jag till sjukhuset. Då ska de kolla hur långt gången jag är. Sen antar jag att vi pratar lite också. Jag tror dock att jag kommer ha svårt att ta beslutet att göra en abort. Förutsättningarna är inte de bästa, men de är okej. Jag och J har pratat igenom det hela så gott vi kan och han är mycket väl medveten om hur jag känner för att behöva göra en abort, så därför låter han det vara upp till mig, han kommer inte försöka tvinga mig.

Tack för alla stöttande kommentarer de senaste dagarna, de värmer verkligen.
Och tack för att ni delar med er av era erfarenheter.
Jag och J får ta och prata ordentligt. Men det är inte lätt när man är på semester hos svärföräldrarna. Man vill ju inte gärna att de ska höra vad man pratar om :)

Jag vill försöka. Jag vill inte ta bort det som skulle kunna bli ett barn. Bara som det är nu så är det ett mirakel med tanke på hur noga jag och J har varit under våra år tillsammans.

Än så länge är jag bara halvvägs genom den mest kritiska perioden. Skulle det bli ett missfall så skulle jag kunna leva med det bättre än om jag gjorde en abort.

Ringde till min mamma som är utomlands idag och berättade för henne. Jag fick säga det totalt tre gånger. Första gången sa jag, andra gången upprepade jag det och den tredje var för att hennes sambo skulle få höra också. Mamma blev mest förvånad av de två. Hon sa "Ja, **** har sagt flera gånger att jag kommer bli mormor innan jag är 50". Och mamma blev glad. Det första hon sa var "Grattis!!!".

Men jag ska ändå på läkarbesök på måndag. Men jag tror att jag kommer ha svårt med att fixa en abort. Och att motivera en då det faktiskt är möjligt (och ytterst sannolikt) att kunna ge barnet en bra framtid. Visst, J kommer att få stå för mycket av försörjningen men jag har pengar sen skadeståndet som jag skulle klara mig på i över ett år om det så skulle krävas innan jag kan jobba fullt ut.

Och J försäkrade mig om att han absolut inte kommer lämna mig ifall vi behåller. Det kändes väldigt skönt när han sa det. I hjärtat så vill jag försöka med detta. Jag vet att det är tidigt och att det sker en del missfall framförallt fram till v 12. Men jag vill försöka. Och J är inte helt anti heller.

Men jag är glad för att jag berättade för mamma. Och jag är glad för hennes reaktion. Även då jag sa till henne att det kanske inte blir ett barn i alla fall då det kom så plötsligt. Men hon stöttar mig oavsett hur det blir. Jag älskar min mamma, hon finns alltid där för en även då hon är många hundra mil bort.

Efter att ha pratat med varandra så kom jag och J på att det vore bäst att göra en abort i alla fall. Min hjärna förstår att det är för det bästa, för alla inblandade. J är inte redo. Han vill att det bara ska vara vi ett tag till. Jag med. Men för mig väger ett barn större än att vilja vara bara vi ett tag till. Jag är livrädd för att något ska gå fel om jag gör en abort. Jag är livrädd för att inte kunna få barn i framtiden. Och någonstans har jag alltid sett framför mig att om jag gör en abort en dag så kommer det bli komplikationer och det kommer sluta i att jag aldrig kan få barn.

Jag har pratat med en sjuksköterska på den klinik jag går annars och hon hjälpte mig att boka en tid hos läkare för att se hur långt gången jag är och vilka metoder man kan använda sig utav. Men jag tror mer och mer att jag kommer få panik då det är dags och kommer inte kunna genomföra det. J är rädd för att om vi behåller det så kommer vårt förhållande att ta slut. Jag förstår hans rädsla, jag är också rädd för det. Vi bor inte tillsammans nu. Och allt är inte som det var innan vi gjorde slut, det är inte 100% mellan oss, vilket inte är så konstigt heller.

Jag är rädd för att jag kommer hata mig själv i all framtid om jag gör detta. Och jag tänker på det många säger "Man ångrar aldrig ett barn". Samtidigt vill jag inte att J ska tvingas in i något. Och jag vill inte bli ensam förälder. Jag vet att det går. Jag är själv uppvuxen med separerade föräldrar sen jag var 5-6 år gammal. Men jag vill att mina framtida barn ska ha en närvarande pappa, och jag vill bli gammal med J.


Tack för alla era fina kommentarer, de betyder jättemycket för mig.
Du som ville komma i kontakt med mig kan göra det på [email protected]

Just nu ser jag möjligheter i att behålla det liv som växer i mig.
Jag kanske inte får högsta föräldrapenning men jag borde kunna få ett jobb från i höst (kanske på den praktikplats jag har fixat). Lägenhet är inte akut. Jag vet att det inte skulle bli en dans på rosor. Men så länge vi är två om det så tror jag att det går. Livet tar inte slut heller. Man kan fortfarande göra mycket av de man gjorde innan. Resa går, om än så kanske man måste planera mer. Men det skrämmer mig inte. Det som skrämmer mig mest är att det finns en sak inom mig som växer.

Och med min smått konstiga syn på saker så började jag tänka på all sprit och vin som jag köpte på tysklandsresan...ja, den kommer jag inte smaka på länge. Och mina vänner kan nog räkna med en vinflaska eller två då vi äter borta någonstans. För oavsett hur vi gör så är det nolltolerans på sånt från och med idag.

Vill vi så kan vi.

Fick ett samtal idag som gjorde att jag inte behövde åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest. När de tog prover på mig i fredags så tog de även ett prov för att kolla hcg i blodet. Och jo då, jag är gravid.

Jag och J har pratat en del men inte kommit fram till något beslut. Men i chocken finns ändå lite glädje. Mer från min sida. Men jag tror att det mest beror på att J är så chockad. Jag ser ändå att det går, bara vi vill. Jag kan få ett jobb så jag hinner jobba och då kunna få en hyfsad föräldrapenning. Och bostad går också att ordna. Skulle det behövas kan vi bo i min lägenhet ett tag. Men att få tag på en trea går också, en liten bit från där vi vill bo men i ett liknande område.

Men vi får se. Vi har en del att smälta. Och om jag har räknat rätt så är jag i vecka 5 så det är ju långt ifrån säkert att det går hela vägen ändå.

Två dagar utan täckning på mobilen har varit rätt skönt faktiskt.
Att stället saknar el och rinnande vatten kan man leva med. Synd bara att både mamma och pappa försökt få tag på mig men ingen av de två har lyckats. Och först idag såg jag att se hade försökt få tag på mig.

Imorgon ska jag göra något som jag aldrig gjort förut: Köpa ett (eller två, för att vara säker) graviditetstest.
Jag håller på och spricker av oro. För tänk om?
Rent ekonomiskt och praktiskt skulle det gå. Men är man redo för det? Eller blir man någonsin det?
Men jag håller tummarna ändå för att mensen kommer inatt. Så att jag slipper ställas inför valet hur man ska göra.

Vissa saker fungerar bara. De kommer med jämna mellanrum.

Redbluegreen gör en enkät åt Hiv-Sverige för att ta reda på när vården har fungerat bra och även dåligt för oss som har HIV. Till hösten kommer de prata med politiker och tjänstemän för att försöka fixa till det som inte fungerar så värst bra.

Jag har gjort enkäten. Man är helt anonym. Så du som har HIV, gör enkäten så har du en chans att påverka bemötandet inom sjukvården.

Klicka här så kommer du till enkäten.

Då jag inte vill bli ruinerad så kommer jag inte att blogga på ett par dagar. Men det är sommar, helg och fint väder. Så jag tror att ni klarar er :)

Var och såg Transformers 3 med J och två personer till. Fick en kommentar om att det var tråkigt att det tagit slut. Det tog slut men vi blev tillsammans igen i höstas. Det var nog bland det dummaste jag har gjort, göra slut med J alltså. Men vi hittade tillbaka till varandra. Och nu tänker jag inte släppa iväg honom så lätt.

Jag måste säga att jag tycker att det är kul att det är en del som har hittat hit via artikeln i SOLO. Det är för övrigt den enda "marknadsföringen" som jag själv varit delaktig i. Många hittade hit då jag länkades av en person på familjeliv.se och några vet jag inte ens hur de hamnade här. Men jag är glad att ni har hittat hit.

Förresten, nästa fredag ska jag ta prover igen (och få se resultatet från de senaste). Ska bli kul, dessutom ska jag träffa läkaren som Fröken L har som sin läkare. Men jag har lånat honom ett par gånger. Han vet för övrigt om att jag har denna blogg. Min läkare vet också om det och hon uppmuntrar mig.

Men de som peppar mest, det är ni som går in här och läser det jag skriver :)

Då jag är hemma själv ikväll så fick jag roa mig på egen hand (lilla katten hjälpte till också så klart).

Hej! Nu har jag läst artikeln om dig i SOLO. Den var bra på så många sätt och vis, att "en helt vanlig tjej" kan smittas. Tyvärr är det ju fortfarande så att många har fördomar om hiv. Vidare tycker jag om ditt "jävlar anamma". Du förmedlar styrka och trygghet, även om du också har dåliga dagar förstås. Faktamässigt var det också helt ok, även om jag kan tänka mig att punkten "kontakt med smittat blod" kan leda till en del panik, där kunde de ha uttryckt sig bättre tycker jag. Blodtransfusioner ger ju inte heller hiv med dagens testning. Den risken får ses som minimal. Sen glömde de skriva om att man inte ska dela sprutor med andra.

I vilket fall, artikeln var intressant och givande och du var somrigt fin på fotot! :-)