Svar på kommentarer
Fick ett till svar från Anonym som löd:
Du var i Luleå och talade inför folk....= du är inte så speciellt anonym längre.
Svar: Du har en poäng. Dock så var de jag talade inför sådana som ska bli volontärer inom Noaks Ark (arbetar med HIV-frågor bland annat). De var 5 personer. Och sen var det två till som var där som arrangerat och hjälpt till. Plus två andra som också var där och pratade. Och en av dem hörde inte ens mig prata. Så jag känner mig rätt safe där egentligen. 2 av de som ska bli volontärer är dessutom präster. De om några borde veta vad man pratar om och inte.
Så jag är fortfarande rätt anonym. Och hade jag ställt upp i december så hade vem som helst kunnat vara där och även media. Det är det inte värt kom vi gemensamt fram till.
Kommentar från Amanda: Är de stor risk att även ditt barn får HIV eller hur funkar de egentligen?
Svar: Om man följer de riktlinjer som finns så är risken väldigt, väldigt liten att det ska bli så. Man har haft riktlinjer kring detta länge. Och enligt den information som jag har så har INGET barn blivit smittat av sin mamma då man vetat om att mamman har HIV. För tidigare så medicinerade man och så föddes barnet med kejsarsnitt (mindre risk att barnet får i sig av mammans blod) och dessutom kan man ge medicin i förebyggande syfte (så inte viruset kan ta sig in i cellerna, går även att göra om t.ex. kondomen spricker då man har sex. Eller om man jobbar inom vården och blivit utsatt för en risk). Idag så får man om man har omätbara mängder virus i blodet även föda vaginalt. Dock går de inte in med exempelvis sugklocka eller annat som de gör annars, och de är mer benägna att göra ett snitt om det blir långdraget eller att barnet börjar visa tecken på att det inte mår bra.
Har jag omätbara mängder (vilket jag antagligen kommer att ha. Tog prover i fredags som har analyserats, och tyvärr så hade nivåerna ökat lite men det beror antagligen på att jag är förkyld och immunförsvaret är lite upptaget med det) så kommer jag att få föda vaginalt. Dock så kommer jag inte att få amma. För även där kan smitta överföras.
Jag vill tillägga att jag känner flera kvinnor som fött friska barn trots sin egen diagnos. Inget av dessa barn har blivit smittat.
Svar på kommentarer
Fick ett till svar från Anonym som löd:
Du var i Luleå och talade inför folk....= du är inte så speciellt anonym längre.
Svar: Du har en poäng. Dock så var de jag talade inför sådana som ska bli volontärer inom Noaks Ark (arbetar med HIV-frågor bland annat). De var 5 personer. Och sen var det två till som var där som arrangerat och hjälpt till. Plus två andra som också var där och pratade. Och en av dem hörde inte ens mig prata. Så jag känner mig rätt safe där egentligen. 2 av de som ska bli volontärer är dessutom präster. De om några borde veta vad man pratar om och inte.
Så jag är fortfarande rätt anonym. Och hade jag ställt upp i december så hade vem som helst kunnat vara där och även media. Det är det inte värt kom vi gemensamt fram till.
Kommentar från Amanda: Är de stor risk att även ditt barn får HIV eller hur funkar de egentligen?
Svar: Om man följer de riktlinjer som finns så är risken väldigt, väldigt liten att det ska bli så. Man har haft riktlinjer kring detta länge. Och enligt den information som jag har så har INGET barn blivit smittat av sin mamma då man vetat om att mamman har HIV. För tidigare så medicinerade man och så föddes barnet med kejsarsnitt (mindre risk att barnet får i sig av mammans blod) och dessutom kan man ge medicin i förebyggande syfte (så inte viruset kan ta sig in i cellerna, går även att göra om t.ex. kondomen spricker då man har sex. Eller om man jobbar inom vården och blivit utsatt för en risk). Idag så får man om man har omätbara mängder virus i blodet även föda vaginalt. Dock går de inte in med exempelvis sugklocka eller annat som de gör annars, och de är mer benägna att göra ett snitt om det blir långdraget eller att barnet börjar visa tecken på att det inte mår bra.
Har jag omätbara mängder (vilket jag antagligen kommer att ha. Tog prover i fredags som har analyserats, och tyvärr så hade nivåerna ökat lite men det beror antagligen på att jag är förkyld och immunförsvaret är lite upptaget med det) så kommer jag att få föda vaginalt. Dock så kommer jag inte att få amma. För även där kan smitta överföras.
Jag vill tillägga att jag känner flera kvinnor som fött friska barn trots sin egen diagnos. Inget av dessa barn har blivit smittat.
En vinst!
Kommer ni ihåg att jag mailade Landstinget om en artikel de skrivit på sin hemsida?(För visst berättade jag det?)
Hon som är ansvarig utgivare förklarade lite kring hur de tänkte och jag förstod hennes poäng. Hon förstod även min och skulle skriva om så att den inte uppfattades som att man inte kan ha någon tjänst inom vården om man skulle smittas (av HIV eller hepatit som exempel).
Däremot så skrev hon att utan den där uppfinningen så skulle en del arbetstagare/vårdgivare inte kunna utföra den uppgiften (ta prover från navelsträngen) om de då har en blodsmitta. Men hon skulle ändra så det blev tydligare :)
VINST!
Svar till anonym
som skrev:
Ehhh... du har ju redan gått ur din anonymitet...
Svar:Hur då menar du? Jag skriver inte om vem jag är. Även om de som känner mig vet mycket väl vem jag är. Men jag har inte gått ut med namn och bild offentligt. Vill man så kan man alltid leta reda på folk. Jag skulle kunna ta reda på vem du är, om jag så skulle vilja. Och du (och alla andra) kan nog ta reda på vem jag är om du vill. Jag har dock haft nog med djävulskap i mitt liv och att gå ut helt offentligt kostar mer än det smakar.
För att få vara jag. För att få vara anonym
Jag kommer inte att medverka den 1 december på World AIDS Day i Luleå. Och det är för att man inte kan garantera min anonymitet då evenemanget är öppet för allmänheten.
Detta är såklart jättetråkigt. Hade det bara handlat om mig så hade jag gått ut offentligt för länge sen. Men det handlar inte bara om mig. Det handlar om min familj, om mina vänner, och min framtida karriär. Och jag vågar inte gambla med det, det är en för hög insats i förhållande till en eventuell vinst.
Imorgon ska jag på besök hos barnmorskan igen, och sen blir det läkare. Jag ser inte fram emot att träffa läkaren. Jag gillar inte att bli undersökt av nya läkare. Jag är van vid ett par stycken nu, men ytterligare en...Jag är inte helt bekväm. Fast det är en kvinnlig läkare, vilket ändå gör att det känns lite bättre. (Och jag vet att de manliga ser det på ett professionellt sätt så känns det ändå bättre med en kvinnlig.)
Igår morse och imorse kom illamåendet tillbaka dessutom så jag fick tillbe porslinsguden. Men jag tror att jag har kommit på vad felet är. Jag åt ingen nattmacka innan jag la mig de dagarna. Och då mådde jag dåligt på morgonen. Ska testa nu och se om det blir bättre om jag äter en kvälls-/nattmacka.
Luleå och tillbaka
Allt gick bra igår. Spännande men inte läskigt. Får ändå räkna med att det inte blir helt 100 när det är första gången man gör något. Men det kändes bra ändå. Och de jag pratade inför verkade nöjda :)
Och förhoppningsvis åker jag dit i december med. Jippi!
Är trött som bara den. Förkylningen sitter fortfarande i men jag kämpar för att få bort den.
På torsdag ska jag till barnmorskan igen och ska även träffa en läkare då. Känns ju lagom skoj att bli undersökt. Men det är väl bra...
Nu blir det hem till J och sen sova. Jag är trött som en gnu.
Ladda inför Luleå!
Imorgon bär det av norrut. Så långt norrut som jag ska har jag aldrig varit. Luleå, here I come!
För första gången ska jag stå inför en grupp och berätta min historia, ensam. Men jag tror att det kommer gå bra. Jag ska ha en liten lapp med stödord så jag inte tappar bort mig totalt eller glömmer berätta om något jag vill berätta.
Nu är det städning som står på schemat. Och lite senare kommer det lite folk hit, ska bli riktigt roligt! Och mamma kör mig till Arlanda imorgon, riktigt nice! Annars hade jag behövt gå upp vid 6-tiden. Och det är inte en okej tid på en söndag...
Underbara mamma!
Jag pratade lite med J om hur jag vill ha det i mars då den lill* är beräknad. Jag sa till honom att jag gärna vill att min mamma är med. Det kan låta löjligt för vissa, men för mig vore det en enorm trygghet.
När jag var yngre och var till läkare/tandläkare och de skulle göra något jag inte ville men var tvungen att göra för att det skulle bli bra. Exempelvis då de lagat en tand och det gjorde ont trots bedövning (eller då de drog ut en som växt fast i tandbenet, fick 4 sprutor, det hjälpte inte). Hon pushade mig och peppade mig så att jag fixade det i alla fall.
Därför vill jag att hon ska vara med. För när jag ligger där och bara vill gå hem så kommer hon få mig att inse att jag inte kommer ifrån detta, att jag måste göra det och att jag kan göra det. Och mamma blev väldigt rörd när jag frågade henne om hon skulle vilja vara med. Och hon sa också att om vi skulle ändra oss längs vägen så är det helt okej det med. Älskade lilla mamma!
Konstiga drömmar
Jag har två gånger drömt att det blir en pojkbebis. Första gången var det dock som en uppblåsbar docka i bebisformat. Andra gången var det en normal bebis. Men med mina drömmar kan det lika gärna ha varit mitt kommande barns kusin som kommer vara jämnårig med vår bebis. Jag har dessutom haft dessa drömmar då jag haft feber, och jag brukar inte lita på feberdrömmar.
Jag kan säga att jag är galet nyfiken på att veta om det blir en tjej eller kille. Även fast det viktigaste ändå är att den lill* är frisk och mår bra. Det är ett barn vi ska få!
Vi lade oss när det gällde den lägenheten vi hittade. Den steg lite för mycket och för samma pris hade vi kunnat köpa en 10 kvm större lägenhet. Och vi står inte utan bostad även om vi säljer den lägenhet vi äger gemensamt. Vi har min lägenhet och här kan vi bo tills vi hittar den lägenhet vi vill bo i. Så jakten fortsätter!
13+5 idag och det känns att magen är annorlunda även om det inte syns så mycket. Men det kommer :)
Bloggtorka
Mycket att göra, lite tid att ta det lugnt. Förkylning, pirr i magen och blodprover. Jag är inte den roligaste bloggaren just nu, eller den mest intressanta. Men jag kommer tillbaka snart. Jag behöver nog mest kurera mig frisk från den här dumma förkylningen.
Svar på kommentar
SSK:
Stämmer helt och hållet att man inte får jobba inom vården om man har en allvarlig blodsmitta.
Stämmer helt och hållet att man inte får jobba inom vården om man har en allvarlig blodsmitta.
Svar: Vad räknas som allvarlig blodsmitta undrar jag då? För jag fick klartecken att det absolut inte är några problem att jobba inom vården om man har HIV. Självklart så går man på kontroller som alla andra HIV+ och om det blir dags så börjar man medicinera. Och jag vill påpeka att jag fick denna information av min läkare år 2007. Och än idag arbetar HIV+ inom vården. Jag vet dock inte hur det är om man har någon form av hepatit. Eller är det om man inte har läget under kontroll som man inte får arbeta inom vården?
Anger management-kurs snart kanske?
Är det något som gör mig vansinnig så är det felaktiga artiklar inom medicin. Här var det från Stockholms Läns Landstings hemsida där en undersköterska berättar om en uppfinning hon kommit på och som nu används.
Hela artikeln kan läsas här.
–Det var när jag själv stack mig vid en ph-provtagning för några år sedan som idén till Stick Stopp föddes. Jag visste att patienten var missbrukare och jag fick ta flera blodprov, bland annat för hepatit och hiv. Det var flera månaders orolig väntan innan jag fick veta att jag var helt frisk. Som smittad med den här typen av sjukdomar kan man inte arbeta inom vården. För mig som ensamstående mamma till två barn hade hela livet kunnats slås i spillror.
Jag får snart psykbryt! Det är HELT felaktigt att man inte får jobba inom vården om man har HIV eller hepatit (A,B,C). Självklart ska man gå efter de säkerhetsföreskrifter som finns, men de gäller ALLA. Jag pluggade till sjuksköterska ett kort tag och att jag har HIV var inget som hindrade mig från att söka utbildningen. Jag VET åtminstone en person som har HIV och som jobbar som sjuksköterska. H*n står på behandling, sköter sig och håller efter rutinerna precis som man ska. Och jag lovar att det finns fler därute inom vården som har HIV eller någon form av hepatit.
Trötthet utan dess like
Nu har jag kämpat sen jag kom hem.
Hjärnan är som bomull. Den har gått på semester nu. I alla fall tills på måndag.
Nåja, får se till att få igång den ett tag imorgon, annars blir det svårt att jobba.
Min träning har fallerat. I failed. Jag somnade i soffan igår och nu kommer jag inte hinna träna två gånger denna vecka. Fuck. Nya tag nästa vecka. Då är det mer struktur dessutom. Ordningsmänniskan i mig jublar!
Nu har jag gjort en massa bra saker idag så jag har gjort mig förtjänt av att sova i soffan lite. Annars kommer jag somna här vid datorn och vakna med snygga märken efter tangenterna i ansiktet. Och det vill vi inte. Inte jag i alla fall.
Svar på kommentarer
Emma:
Håller tummarna du slipper mer nu gumman! Du har ändå klarat dig riktigt lindrigt, tappade 5 kg S och 10 kg med K i början pga av att jag mådde så illa. Så ses vi snart hoppas jag! Kul att läsa att allt går bra för dig/er kramar
Svar: Jo, jag vet att det var hyfsat lindigt men det försvann ändå 5 kg från mig också. Jag har inte vägt så lite på flera år och kläderna satt helt fel. Får se vad vågen säger den 22 september när jag ska dit igen :)
Jag hoppas att vi ses snart igen jag med :)
Carola:
Mmm, folk har tyvärr svårt att hålla käft om sådana saker, trots att man ber dem... de vill så gärna visa att de var 'först' med att veta. Tragiskt.
Mmm, folk har tyvärr svårt att hålla käft om sådana saker, trots att man ber dem... de vill så gärna visa att de var 'först' med att veta. Tragiskt.
Svar: Ja, det är väl det som är det irriterande. Jag hade dock inte sagt rakt ut att jag inte ville att det skulle sägas vidare men det tycker jag är normalt hyfs. Jag vet att man kan råka försäga sig (jag har gjort det en gång, och jag kom på mig själv direkt efteråt och har skämts för det sen). Men att säga det inför en grupp med människor. Hallå? Så gör man bara inte! Min vän var inte först med att veta heller. Dock hade jag velat att min vän var tyst så jag själv hade fått berätta då en i gruppen var fröken L, och henne ville jag verkligen berätta för face to face. Men så blev det inte.
Patientsäkerhet (?)
När jag varit på besök hos min barnmorska så har jag tänkt på en sak. Lite snett bakom henne är det en arkivlåda eller vad man ska säga med en massa mappar märkta med namn och personnummer.
Dessa syns klart och tydligt när man sitter där.
Jag kände igen ett namn och ett årtal och inser att det är en vän till mig. Som även hon är HIV+. Jag skulle inte tycka att det är okej att mitt namn och personnummer står där så att alla som går in där kan se det. Det står inget mer synligt men då just den barnmorskan har hand om oss HIV+ (vet inte om hon har hand om andra patientgrupper också) så känns det olustigt. För tänk om man ser ett namn och ett årtal som man känner igen. Men den personen ifråga har inte berättat om sin status. Hur kul vore det att ens vän eller bekanta får veta det på det sättet?
Har de inte ändrat det tills jag ska dit nästa gång ska jag fråga. För sådär öppet ska man väl inte förvara patientmappar?
4
dagar utan att må illa.
Okej, mådde illa en dag men det var inte så farligt, och det var två dagar sen.
Nu vågar jag hoppas lite.
Men för i HELVETE!!!
Kom nyligen hem från min dejt med fröken L. Och det blev inte riktigt som jag hade trott.
Nej, en vän till mig som vet om min graviditet hade gladeligen berättat det för alla som ville höra då han träffade fröken L och ett annat gäng med unga HIV+. KUL!
Jag som hade längtat efter att berätta för henne. Så sabbar han det. Och berättar det för en massa annat folk!
Hade jag velat att de skulle veta nu så hade jag väl för fan sagt det till dem?
Jag kan förstå att man råkar försäga sig. Men att berätta för så många? Det gör man bara inte.
Det blir ett ordentligt snack efter jag haft min tenta. För jag vill göra det jävligt klart för honom att han inte berättar för en själ till förrän jag själv gör det. Gaaaah!!!!
Det räcker med ett knak
Jag har börjat förstå den här preggo-gångstilen mer och mer. Eller ska man säga vaggandet?
Jag skulle klä på mig och då jag böjt mig för att få på byxorna så hör jag ett knak. Min rygg brukar knaka men det här var inte ett sånt där bra och skönt knak när allting hamnar rätt. Nej, detta var det onda knaket.
Så det gör ont när jag ska böja mig, eller sätta mig, eller lägga mig ner. Men när jag väl är där så gör det inte ont, tack och lov. Träningsvärken är inte bättre heller så jag känner mig som en gammal tant.
Får se om J får hjälpa mig upp ur sängen imorgon. Jag trodde inte det var dags för det än :)
Men nog med tråkigheter, jag har några goda nyheter också. Inget illamående idag! Halleluja!
Och igår blev jag kär. I en lägenhet. JAG VILL HA! Den ligger inom vår prisram, med god marginal. Och är den så bra som på bilderna, då är det enda som kan förstöra det någon annan som tycker likadant som vi. Så vi måste sätta ett maxpris innan vi går dit på visningen. Och jag började leta fel. Men jag hittade det inte. Balkong, två bra sovrum, schysst kök och badrum. Bra planlösning. Inte exakt där vi letar men nära nog. Det vore himla skönt att flytta medans jag fortfarande är hyfsat smidig. Även om jag inte kommer bära så tungt så kan jag fortfarande hjälpa till mycket, mycket mer än om vi skulle flytta i januari/februari.
Törs man hoppas?
Jag har bara mått lite illa de senaste tre dagarna (idag och två dagar bakåt). All mat har stannat i magen.
Enligt nya beräkningar är jag i v12+1 idag, det kanske bidrar lite?
Jag kommer antagligen vara lite off denna vecka då jag har ett prov i slutet av veckan. Men något litet inlägg ska nog komma upp åtminstone. Och någon bild. Jag är för dålig på det där med bilder. Man vill ha bilder när man läser. Eller, jag vill det i alla fall. Vad säger ni? Lite mer bilder, är det en bra idé?
Jag tänkte gå och lägga mig då det är skola imorgon igen. Jag blir bortskämd med de dagar vi har. Imorgon ska jag dessutom jobba har jag tänkt. Och helst träna. Och sen tvätta. Och plugga också. Och varför har dygnet bara 24 timmar? 36 vore perfekt enligt mig. I alla fall när man har mycket att göra. J har sagt att han vill att ett dygn ska vara 48 timmar, åtminstonde nu då de jobbar som galningar. Igår kom han dock hem lite tidigare så vi fick äta middag tillsammans. (Jag åt pizza, men det var främst pizzasalladen jag ville åt. Har varit sugen på det i minst två veckor, kanske tre.) Och så kollade vi lite på en tv-serie ihop. Och sen fortsatte han att jobba hemifrån och jag roade mig med tv:n. Men vi fick äta middag tillsammans i alla fall. Vilket jag samma dag sa att jag saknade att göra.
Magen var lite bubblig igår (småillamående). Då jag låg i soffan så kom han och la huvudet emot magen och sa åt den att vara snäll mot mig. Och så smekte han magen (låter fel, men klappa låter också fel). Han är så gó!
Ultraljud!
Där ligger vår lilla Mini och har det bra. H*n sprattlade på bra i början av undersökningen. Kanske var lite spännande med den där saken som tryckte mot magen.
På bilden syns mest huvudet och kroppen. Men vid undersökningen så pickade hjärtat på precis som det ska.
Av vad de kunde se såg allt normalt ut.
H*n är 49 mm lång (huvud-stjärt).
Hjärtaktiviteten var normal.
Enligt undersökningen är jag i v 11+5, inte 11+1 som jag är om man går efter senaste mens.
Nu måste vi vänta i 6 veckor till innan vi får se Mini igen. Som då inte är lika liten, men ändå Mini :)
