-

I skolan så satt vi och pratade då vi åt lunch och kom in på ämnet förlossningar.
Många i klassen är föräldrar, inte så långt från hälften eller 40%, jag vet inte exakt.
Hur som helst så pratade en klasskompis om när hon fick epiduralbedövning och de missade. Andra förlossningen så fick hon föda utan till och med då de missade hela tiden.

Sen pratade hon om lustgasen, hur den blev hennes bästa vän. Flyin' high ungefär.

När hon sa "ni får se sen när det är er tur" och tittade på mig och de andra så var det enda jag kunde tänka "nej, så som det är nu så kommer jag aldrig få veta".
Det gör ont i mig, för jag vill också föda för egen maskin den dag det är dags. Men icke. Såna som jag får inte föda vaginalt utan det är kejsarsnitt som gäller. Och har man gjort kejsarsnitt en gång så är det det som gäller även nästa gång (ja, om barnet "flyger" ut av sig själv så är det ju inte så mycket man kan göra, men ni förstår min poäng).

Att jag aldrig kommer få amma gör inte lika mycket. Min syster blev inte ammad och hon mår hur bra som helst och har alltid gjort (bortsett från lite gulsot när hon föddes då hon var 4 veckor tidig). Dessutom kommer barnets pappa att kunna ta lika mycket ansvar och jag kommer inte bara vara en mjölk-maskin.


Nu till poängen med min rubrik:
När jag och min klasskompis gick till bussen så undrade jag lite i och med skadeståndet (kom precis från en juridik-föreläsning). Jag försökte mest fråga allmänt men sen sa jag lite som det var. Att han som gjorde mig illa även hade gjort andra illa men att han inte kan göra något på länge. Hon frågade då om han satt i fängelse, vilket han också gör. Men jag sa inte så mycket mer än så. Och det var svårt, för ibland, när jag känner att "den här personen pallar det", då vill jag berätta allt.

Men jag håller mig till att berätta lite grann. För egentligen, vad har de för nytta av att veta att jag är hiv-positiv?