Himlen kan vänta
Efter True Blood-premiären ikväll så stannade jag kvar på ettan för att se vad det var för program efteråt då jag kände igen namnet.
Programmet handlade om människor som kämpar (och kämpade) mot olika typer av sjukdomar. De flesta hade någon form av cancer men en man var drabbad av ALS. När jag hör ALS så tänker jag på nyhetsankaret som var i SVT. Det finns inget botemedel, så ALS är en dödsdom, men med luddigt datum kan man väl säga.
Några hade klarat sig från sin cancer, eller i alla fall hållt sig vid liv trots att de sedan länge gått över "sin" tid. En man som fick domen att "i värsta fall har du 3-6 månader kvar att leva" fortfarande lever tack vare forskningsmediciner.
Förhoppningsvis kommer jag aldrig att få veta hur det känns att leva så som de gör och har gjort, med olika behandlingar som gör att man mår dåligt både fysiskt och psykiskt.
Jag vet att det finns massor utav biverkningar bland de bromsmediciner som finns idag, men det blir färre och färre biverkningar ju längre de kommer med forskningen.
Jag tror inte på att sitta och räkna virusceller kommer att hjälpa mig i mitt liv, av den anledningen så har jag slutat fråga hur många viruskopior jag har, eller hur mitt immunförsvar ser ut. Andra vänner till mig har koll på det exakta antalet som mättes upp senast, och det skulle inte förvåna mig om de har de gamla siffrorna nedskrivna.
För mig hjälper inte detta i min vardag. I mitt liv.
Jag nöjer mig med att ställa frågan "Ser det bra ut?" och än så länge har jag bara fått svaret "Ja".
Programmet handlade om människor som kämpar (och kämpade) mot olika typer av sjukdomar. De flesta hade någon form av cancer men en man var drabbad av ALS. När jag hör ALS så tänker jag på nyhetsankaret som var i SVT. Det finns inget botemedel, så ALS är en dödsdom, men med luddigt datum kan man väl säga.
Några hade klarat sig från sin cancer, eller i alla fall hållt sig vid liv trots att de sedan länge gått över "sin" tid. En man som fick domen att "i värsta fall har du 3-6 månader kvar att leva" fortfarande lever tack vare forskningsmediciner.
Förhoppningsvis kommer jag aldrig att få veta hur det känns att leva så som de gör och har gjort, med olika behandlingar som gör att man mår dåligt både fysiskt och psykiskt.
Jag vet att det finns massor utav biverkningar bland de bromsmediciner som finns idag, men det blir färre och färre biverkningar ju längre de kommer med forskningen.
Jag tror inte på att sitta och räkna virusceller kommer att hjälpa mig i mitt liv, av den anledningen så har jag slutat fråga hur många viruskopior jag har, eller hur mitt immunförsvar ser ut. Andra vänner till mig har koll på det exakta antalet som mättes upp senast, och det skulle inte förvåna mig om de har de gamla siffrorna nedskrivna.
För mig hjälper inte detta i min vardag. I mitt liv.
Jag nöjer mig med att ställa frågan "Ser det bra ut?" och än så länge har jag bara fått svaret "Ja".
Kommentarer
Trackback
