-

Alla andra ser på dig så som de gjort innan. I alla fall inte de som vet. Men du själv känner dig på ett annat sätt än vad du någonsin har gjort innan.

För mig kändes det som om att jag hade det tatuerat i pannan. H I V .
Första gången jag inte kände så efter att jag hade fått mitt besked var då jag var på väg hem från mitt nya jobb där jag hade varit på en introduktion. Det var ett litet barn som satt mitt emot mig på bussen. Han såg säkert att jag var ledsen. Men när jag tittade på honom så fick jag världens leende tillbaka. Det var som att han sa "Var inte ledsen, det går över och snart är du glad igen".

Jag kom hem och berättade det här för mamma och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Tänk vad ett leende kan göra.

Bild: Från Expressen



Det man får tänka på är att det är inte bara i samhället som stigmatiserar HIV. Nej, HIV-positiva är duktiga på att stigmatisera sig själva, själv-stigma som man säger.

Hade samma känsla funnits om HIV var en accepterad diagnos (nej, det är ingen sjukdom. AIDS är en sjukdom. HIV är ett virus) som till exempel cancer eller diabetes. Ingen höjer på ögonbrynet åt en person som berättar att han/hon har diabetes. Ingen blir rädd. Så funkar det inte när det gäller HIV men jag och många andra jobbar på att "avdramatisera" det hela, men utan att ta bort allvaret i det. Det är inte helt enkelt. Men vi försöker.