Läkarbesök
En sak som är jobbig när man är i min situation är att man måste berätta hit och dit när det gäller vissa saker.
Som idag då jag var på närakuten (kvällsöppen vårdcentral hade passat bättre, så akut var det inte) och då frågade läkaren mig ifall jag var frisk i övrigt.
Jag visste att frågan skulle komma, men denna gång svarade jag utan att tårarna började rinna. "Jag är HIV-positiv". Han var cool och frågade ifall jag åt mediciner, vilket jag inte gör (medicinerna kan nämligen ge väldigt individuella biverkningar så jag förstår att han frågade). Sen var det inte så mycket mer med det. Antibiotika och ett "hör av dig om det inte blir bättre". Men jag gillar att han tog det så coolt och inte blev spänd i blicken eller inte vågade vara i samma rum. Ibland stigmatiserar jag nog mig själv men jag utgår från worst case-scenario varje gång. På så sätt blir jag positivt överraskad.
Jag kommer ihåg sist jag var där. Det var i början av juni 2007, alltså bara dagar efter att jag fick veta att jag är HIV-positiv. Vi misstänkte att jag hade halsfluss, och för att säkerställa det så tar man ett blodprov. I fingret.
Jag panikade, men tack och lov hade jag min underbara mamma med mig. Hon sa till sjuksköterskan att "hon har blodsmitta", vilket räcker att säga. Då vet de att de ska vara extra uppmärksamma, men i övrigt är allt likadant.
PS. Blodsmitta kan vara både HIV och hepatit, men om jag känner mig trygg så säger jag att det är HIV, så slipper de undra. Men ibland, som vid ett stick i fingret känns det bättre att säga blodsmitta.
Som idag då jag var på närakuten (kvällsöppen vårdcentral hade passat bättre, så akut var det inte) och då frågade läkaren mig ifall jag var frisk i övrigt.
Jag visste att frågan skulle komma, men denna gång svarade jag utan att tårarna började rinna. "Jag är HIV-positiv". Han var cool och frågade ifall jag åt mediciner, vilket jag inte gör (medicinerna kan nämligen ge väldigt individuella biverkningar så jag förstår att han frågade). Sen var det inte så mycket mer med det. Antibiotika och ett "hör av dig om det inte blir bättre". Men jag gillar att han tog det så coolt och inte blev spänd i blicken eller inte vågade vara i samma rum. Ibland stigmatiserar jag nog mig själv men jag utgår från worst case-scenario varje gång. På så sätt blir jag positivt överraskad.
Jag kommer ihåg sist jag var där. Det var i början av juni 2007, alltså bara dagar efter att jag fick veta att jag är HIV-positiv. Vi misstänkte att jag hade halsfluss, och för att säkerställa det så tar man ett blodprov. I fingret.
Jag panikade, men tack och lov hade jag min underbara mamma med mig. Hon sa till sjuksköterskan att "hon har blodsmitta", vilket räcker att säga. Då vet de att de ska vara extra uppmärksamma, men i övrigt är allt likadant.
PS. Blodsmitta kan vara både HIV och hepatit, men om jag känner mig trygg så säger jag att det är HIV, så slipper de undra. Men ibland, som vid ett stick i fingret känns det bättre att säga blodsmitta.
Kommentarer
Trackback
