-

Just efter jag hade fått min diagnos så hade jag otroligt svårt att fokusera på saker och ting. Att gå upp på morgonen var nästan omöjligt. Att gå till skolan fanns inte på världskartan. För första, och sista, gången ringde min mamma skolan och sjukanmälde mig, trots att det egentligen inte var något fysiskt som hindrade mig från att gå dit.

Efter ungefär en vecka kom jag tillbaka. Det första jag gjorde var att prata med min mentor. Allt jag tänkte på var "inte gråta, inte gråta". Men det var han som började gråta när jag berättade för honom. Jag berättade allt, utan självcensurering. Jag berättade att jag inte kan koncentrera mig och att jag var orolig att det skulle sabba mina betyg (jodå, var ganska duktig så jag ville behålla mina betyg) då det var inlämningstider. Han såg till att jag fick hela sommarlovet på mig att göra klart det som skulle lämnas in innan sommarlovet. Det jag gjorde var att jag sa till lärarna att det hade hänt en sak och att jag hade svårt att koncentrera mig. Och att min mentor kunde bekräfta det, för han visste mer.

Min mentor slutade en liten bit in på sommarlovet, men jag fick bra kontakt med en annan lärare, så sen fick hon ta över hans roll. Men under hela rättsprocessen och när det dök upp saker i tidningen, då fick jag sms från honom.




Det jag menar med rubriken är att vad man själv än gör, så går livet vidare även fast man själv står och stampar på samma ställe, dag ut och dag in. Efter ett tag, då känns det lite mindre jobbigt.
När jag var hos läkaren dagen efter jag fick min diagnos var jag fortfarande riktigt arg. Jag sparkade i väggen hos sjuksköterskan innan, då hon tog blodprov 2 (för att vara säker), jag sparkade på stolen inne hos läkaren och jag slog på armstöden. Jag slog även på mig själv. Och jag vet inte hur hårt jag kramade om min sambos hand.

Tårarna ligger just nu i ögonvrån, för nu känner jag ilskan jag hade då. Och jag gråter nästan alltid då jag blir riktigt arg.

Senare gick ilskan över till tomhet, och det var faktiskt värre.