-

Efter att ha delat säng med han som får mig att le sen i onsdags så känns det konstigt att sova själv.
Ingen arm att vila nacken på. Ingen godnatt-puss.
Och sen imorgon - vakna upp själv, ingen godmorgon-puss. Och ingen som slänger iväg halvdirty kommentarer när man ska gå upp ur sängen.

Men snart så blir det så igen. Inte under en lika lång period, men en dag här och en där.
Får se hur mycket han klagar när vi sover i en 120-säng istället för en 180-säng. Inte för att man använder hela 180-sängen ändå när man sover kramandes.

På torsdag är det dags för flytt. Då får jag nycklarna till lägenheten, och sen kommer vi åka över med lite grejer, fast det blir ingen säng förrän det är helg. Går inte att fixa rent logistiskt före det, men det blir bra.

Fast på ett sätt känns det ändå skönt, ensamvarg som jag är lite till och från.
Jag behöver min egentid. Jag behöver få sitta och filosofera och stirra ut i tomma intet utan att någon lägger sig i.

Men ändå så vill jag vara så mycket jag bara kan med han som får mig att le.