Med hans hand i min känns allt bra
Efter en lång resa från jobbet till han som får mig att le så hämtade han upp mig på stationen.
Se åkte vi hem till honom, där hans mamma bor (nu är de bortresta men i vanliga fall). Och det var bara han och jag där. Och så var det hela kvällen.
Vi kollade på V för Vendetta och åt lite chips. V för Vendetta är en film som jag gillar...Av någon anledning, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Lite som tv-serien Dexter som jag följer nästan slaviskt. En seriemördare, som man tycker om. Något är fel på mig. Det konstaterade jag och han som får mig att le även imorse. Jag vaknade nämligen vid halv sju och var jättepigg. Jag ville veta vad klockan var och hade precis börjat resa mig upp. Då vaknade han. Och tog fram sin telefon som låg inom hans räckvidd.
Sen somnade jag om. Med ena armen om honom och med huvudet på hans axel. Vi släppte inte varandra under hela natten. När vi somnade så höll han om mig, och jag höll hans hand.
När det väl var dags att gå upp på riktigt så hann jag bara halvvägs. Sen drog han ner mig i sängen igen. Så det blev en liten snooze på 5 minuter.
Jag har tänkt, och analyserat (typiskt oss tjejer eller vadå?). Och visst är han min pojkvän. Det blev inte tid att prata om det igår, då båda var trötta efter att ha jobbat. Men det är de små sakerna som avgör. Som att han pratade med en annan röst...sådär puttinuttigt ni vet. Det har inte hänt förut utom när han skojar. Och då skrattar han efteråt, det gjorde han inte igår.
Nu kan jag få vänta några dagar till innan jag får träffa honom då jag jobbar, och han jobbar. Men på tisdag blir det nog senast. Då är jag ledig och han slutar tidigt. Eller måndag kanske, om jag åker dit efter jobbet och tar med mig lite saker så jag kan plugga medan han är och jobbar. Vi får se. Men hur som helst så mår jag bra av att träffa honom.
PS. Jag ska försöka få in HIV:et mer i bloggen. Men just nu är det inget som jag tänker på sådär jättemycket. Utom när det gäller vissa privata saker, sånt jag inte ens vågar skriva fast jag skriver anonymt. Men i augusti är det dags att bli stucken och prover ska tas. Och analyseras. Och så får vi se om det har vänt eller om det fortfarande, sakta men säkert, ser sämre ut. Inte illa, men sämre. Jag har ju ändå gått i 5,5 år utan att behöva ta mediciner.
Se åkte vi hem till honom, där hans mamma bor (nu är de bortresta men i vanliga fall). Och det var bara han och jag där. Och så var det hela kvällen.
Vi kollade på V för Vendetta och åt lite chips. V för Vendetta är en film som jag gillar...Av någon anledning, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Lite som tv-serien Dexter som jag följer nästan slaviskt. En seriemördare, som man tycker om. Något är fel på mig. Det konstaterade jag och han som får mig att le även imorse. Jag vaknade nämligen vid halv sju och var jättepigg. Jag ville veta vad klockan var och hade precis börjat resa mig upp. Då vaknade han. Och tog fram sin telefon som låg inom hans räckvidd.
Sen somnade jag om. Med ena armen om honom och med huvudet på hans axel. Vi släppte inte varandra under hela natten. När vi somnade så höll han om mig, och jag höll hans hand.
När det väl var dags att gå upp på riktigt så hann jag bara halvvägs. Sen drog han ner mig i sängen igen. Så det blev en liten snooze på 5 minuter.
Jag har tänkt, och analyserat (typiskt oss tjejer eller vadå?). Och visst är han min pojkvän. Det blev inte tid att prata om det igår, då båda var trötta efter att ha jobbat. Men det är de små sakerna som avgör. Som att han pratade med en annan röst...sådär puttinuttigt ni vet. Det har inte hänt förut utom när han skojar. Och då skrattar han efteråt, det gjorde han inte igår.
Nu kan jag få vänta några dagar till innan jag får träffa honom då jag jobbar, och han jobbar. Men på tisdag blir det nog senast. Då är jag ledig och han slutar tidigt. Eller måndag kanske, om jag åker dit efter jobbet och tar med mig lite saker så jag kan plugga medan han är och jobbar. Vi får se. Men hur som helst så mår jag bra av att träffa honom.
PS. Jag ska försöka få in HIV:et mer i bloggen. Men just nu är det inget som jag tänker på sådär jättemycket. Utom när det gäller vissa privata saker, sånt jag inte ens vågar skriva fast jag skriver anonymt. Men i augusti är det dags att bli stucken och prover ska tas. Och analyseras. Och så får vi se om det har vänt eller om det fortfarande, sakta men säkert, ser sämre ut. Inte illa, men sämre. Jag har ju ändå gått i 5,5 år utan att behöva ta mediciner.
Kommentarer
Trackback
