-

För en månad sen ungefär började jag med nya mediciner. Eller rättare sagt, gick tillbaka till en av de jag hade förut men bytte ut två. Så tar två olika. Fast totalt tre tabletter per dag. Isentress och Kivexa. Nackdel är att Isentress ska tas två gånger dagligen. Jag har missat några morgondoser då jag inte har fått in någon rutin på att alltid ha tabletter med i väskan. Men jag jobbar på det.

 

Tog prover i måndags och allt såg bra ut antar jag (de brukar höra av sig om något är tokigt). Men slapp att åka till Huddinge för att ta prover. Hade gått en hel arbetsdag annars. Nu var jag bara borta från jobbet i en timme. 

 

Mitt psykiska mående är väl som förut. Men medicinen jag skrev om i förra inlägget hjälper. Men jag tror ändå att det är mer än "bara" PMDS:en som spökar. För jag mår piss även när jag inte borde enligt PMDS-kriterierna. Så jag bad sjuksköterskan att sätta upp mig på en telefontid till min läkare så vi kan ta det vidare. Tyvärr dröjer det en liten stund innan den tiden är men det är ändå lättare på något sätt när man har ett datum. Lite nedräkning och man vet att något är på gång.

 

Jag tror att lite kan bero på att jag berättar halvsanningar för så många. Om det här. Jag berättade för kollegor att jag skulle på kontroll. Men för något annat. När sista provet skulle tas på mitt minsta barn så sa jag att det var ett läkarbesök hon skulle på. Jag är så galet rädd för hur vissa personer skulle hantera sanningen. Jag har ganska många vänner och framförallt släktingar som inte känner till min diagnos. Och det stör mig.

Men jag vet inte hur de skulle hantera det. Är det värt det? Det känns också som att det blir jobbigare och jobbigare att berätta. För jag har ju ändå vetat om det i snart tio år. Varför sa jag inget tidigare?