As requested
En läsare som nyligen hittat hit men som läst inläggen sedan 2009 undrade en sak och jag ska göra mitt bästa för att återberätta hur det var, hur det kändes och resultatet av det hela.
Det var för snart 6 år sedan, en majdag. Jag hade en lite kortare dag i skolan, så jag hade slutat när telefonen ringde. Dolt nummer, men jag svarade ändå. Han som ringde var polis och undrade om jag hade möjlighet att komma till stationen i Solna. Jag frågade vad det gällde men han ville inte gå in mer i detalj men han sa att det gällde mitt ex. Men det hade jag redan räknat ut. Med tanke på vad han hade pysslat med när vi var tillsammans.
Solen sken när jag gick från tunnelbanan till polishuset. Jag ringde min mamma för att säga att jag antagligen skulle komma hem lite sent, att jag skulle till polisen då de hade ringt och det gällde mitt ex. Hon sa "Ring om du vill att jag ska komma eller om jag ska hämta dig". Det slutade med att jag bad polisen ringa, jag kunde inte prata.
Väl inne hos polisen var det en man och en kvinna som ställde frågor. Mannen ställde de mer allmänna frågorna. Efter hand fick frågorna en annan karaktär. Och jag hade trott att det rörde sig om stölderna som mitt ex sysslat med under vår tid tillsammans. Så fel jag hade. Frågorna började handla mer och mer om vår relation. Kvinnan ställde frågor som var av mer sexuell natur. Så som om vi hade skyddat oss med kondom och liknande. Även hur gammal jag var när vi hade sex. Till slut kom frågan, jag såg redan innan ut som ett frågetecken antar jag, visste du om att han har HIV?
Det var en jävla tur att jag satt ner, annars hade jag trillat ner i golvet. Men redan här förstod jag egentligen att jag var smittad. Redan innan proverna. Jag hade varit sjuk ett par år innan, och inga prover hade visat något. Läkarna trodde att det var halsfluss, trots att det inte syntes på några prover.
Det var för sent på dagen för att hinna ta några prover men jag fick kontakt med en kvinna, kurator eller psykolog var hon, som arbetade på sjukhuset. Jag minns inte om jag träffade henne den dagen eller om det blev dagen därpå. Mycket runt omkring detta är luddigt - antar att det beror på chocken som kom. Hjärnan var upptagen med annat.
Det var en helvetesnatt. Jag sov knappt alls. Min pojkvän (nu sambo) höll om mig och sa att det skulle ordna sig och jag var så arg och ledsen. För hur kunde han säga så, det skulle ju inte alls ordna sig?
På morgonen åkte jag och min mamma till sjukhuset för att ta prover. Sjuksköterskan försökte också lugna mig med att säga att sannolikheten för att jag skulle vara smittad var liten. Yeah right, tänkte jag.
Detta var innan snabbtesternas tid så i normala fall fick man svar efter två veckor. Men mitt skyndade de på så jag skulle bara behöva vänta i sex timmar. De längsta sex timmarna i mitt liv.
Jag och mamma åkte hem igen och försökte fördriva tiden. Gick för att hyra en film, en komedi var tanken. Slutade med Stolthet och fördom. Minns inte mycket av filmen från den dagen. Har sett om den flera gånger sen dess. Till sist åkte vi iväg till sjukhuset igen. Alldeles för tidigt men jag orkade inte vara hemma längre.
När tiden väl var inne så ser jag sjuksköterskans blick. Den är annorlunda och jag tänker bara "Fan, hoppas jag läste av henne fel". Senare berättade mamma att hon såg likadant. Hon säger mitt namn och "det är inget roligt besked jag har att ge dig". Jag gråter, mamma tröstar mig. Hon säger att vi fixar det. Jag är arg. Riktigt. Jävla. Arg. Och ledsen. Jag gråter, gråter och gråter. Jag svär som aldrig förr. In kommer både en läkare och en kurator efter en stund. Men innan vi går från rummet och in till läkaren så vill jag ringa min pojkvän. Han måste få veta. Jag gråter i telefon. Han är lugn, precis som vanligt. Min klippa. Han bryr sig knappt om sig själv, bara jag mår bra. Det visar sig sen senare att jag inte smittat honom, eller någon annan som jag haft sex med under den tiden jag inte vetat om min diagnos.
Inne hos läkaren sparkar jag på bordsben, stolsben, ja, det jag kommer åt från stolen. Jag har en väldigt bra läkare, hon avbryter sig själv när jag får mina utbrott. Senare säger hon att det är bra att jag är arg. När vi är klara hos läkaren går jag till kuratorn och pratar. Och pratar. Och pratar. En väldigt fin människa är hon och nu var det länge sen jag såg henne men hon kommer alltid att betyda mycket för mig, min läkare också för den delen.
Jag var hemma från skolan några dagar. Men sen på något sätt lyckas jag ta mig till skolan. Det är i slutet på terminen och det är massor som ska lämnas in men jag klarar inte av att koncentrera mig. Jag berättar det mesta för min mentor som senare går i god för mig så jag får sommarlovet på mig att göra klart uppgifterna.
Det sommarlovet är som en enda stor dimma. Jag fick jobb strax före detta, och det räddade mig nog från att må ännu sämre. Jag hade nämligen inte tid att fundera alls. Den sommaren besod till stor del av jobb men även många besök hos kuratorn. Först var det varje dag, sen varannan, sen var tredje, sen en gång i veckan och sen ännu mer sällan. Nu är det 3 år sedan sist tror jag. Hon arbetar inte längre på kliniken och jag har inget behov längre av att prata på det viset. Jag har ältat klart.
Detta blev väldigt långt, men det var omtumlande 24 timmar, från samtal till besked. Detta är inget jag önskar någon men jag har hellre HIV än cancer för att vara brutalt ärlig. Min HIV är under kontroll. Jag äter mediciner en gång per dag. Och kommer antagligen behöva göra hela livet. Men hellre det.
Jag har en underbar familj, vänner som stöttar och en massa andra fina saker i livet.
Jag har HIV. Men det är bara en liten del av vem jag är. Det säger ingenting om mig som person egentligen. En del tycker att jag är stark. Ganska stark är jag nog. Men jag har inte alltid varit det, och jag är det inte hela tiden heller.
Kommentarer
Postat av: MammaLola
Vilken historia, så hemskt att behöva få ett sådant besked! (ja jag är fortfarande trogen läsare ;)
Svar:
hivbloggen.blogg.se
Trackback
