Att inte se chockad ut när man blir överraskad
Jag har svårt för att hålla masken ibland när folk börjar prata om HIV. Ännu svårare är det när min familj pratar om det. De som inte vet alltså. För de som vet är inte de som drar upp det, inte när jag är med i alla fall.
Men det känns ändå skönt på något sätt när de pratar om det, och säger sånt som faktiskt stämmer. Hörde en sån sak av min syster idag. Och jag önskade att det var dags att berätta nu. Men jag väntar lite till. I sommar kommer jag nog att berätta för min pappa också. För det är inte kul att låta bli att berätta en del av vem jag är. Dessutom så slipper jag smussla med mediciner. Och jag hoppas att han kan ta det. Kan han inte det så får jag ta det då.
Jag är glad över att min syster har en så pass bra koll på HIV som hon har (av vad jag har hört henne säga). Det gör det lite lättare när jag berättar för henne. Då tror hon inte att jag kommer dö i alla fall. Så blir det kanske inte så läskigt för henne heller. Man kan ju hoppas i alla fall.
Kommentarer
Trackback
