Början på en resa
Kommentar från Hivmamma:
Hej!
Vet precis hur du känner just nu, jag fick samma besked 2008, att det var dags för mediciner. Jag var 22 då och hade varit smittad i 6 år. Visste att dagen skulle komma, men tanken på att börja äta så mycket mediciner VARJE DAG, RESTEN AV LIVET när man är så ung... Började äta i augusti 2008, första 2 veckorna var jobbiga men man vande sig fortare än man tror. Det är som när man fick reda på att man var smittad, du vet ju själv hur stort det kändes i början och hur litet det är nu. Man vänjer sig jättefort och lär sig att acceptera o leva med det, man har ju inte så mycket val. Jag tror att det kommer att gå jättebra för dig, du är ju så stark och smart :) Oroa dig inte, det du känner nu kommer snart att försvinna, det blir som att borsta tänderna... :) Lycka till!!!
Till att börja med vill jag säga tack! Det känns lite bättre när man vet att andra har gått igenom precis samma sak. För jag kan inte jämföra mig med killar. Tjejer är också svårt. Men det känns alltid bra att veta att man inte är ensam. Jag visste om det förut också men nu blir jag påmind igen. Tack!
Jag har fortfarande ingen tillgång till Internet hemifrån. Så därför är det galet dåligt med uppdateringar just nu. Förhoppningsvis får jag tillbaka telefonen snart.
Helgen har spenderats på IKEA med halva Stockholm kändes det som. Fastän det var mycket folk så gick det smidigt ändå, bara en person före i kön då vi skulle betala. Tack och lov för snabbkassorna förresten, bra grej, IKEA! Sen får man tycka vad man vill om Kamprads skatteplanering, det är en helt annan sak.
Idag var jag ledig och har bara tagit det lugn, tagit hand om mig själv och gosat med fröken Katt. Som vanligt är man något nedstämd men lite gladare blev jag då jag såg att jag hade fått en present från farmor och farfar på mitt bankkonto. Det var välkommet måste jag säga. Speciellt då det inte är sååå långt kvar tills jag åker till London.
Det är bra att ha något att se fram emot. På fredag får jag inte äta någon frukost. Jag varnade sjukhuspersonalen för mitt morgonhumör men de sa att jag får frukost där av dem efter de har tagit prover. Sen får jag mediciner. Jippi. Eller inte. London, London, London. Så ska jag tänka. Men då kommer nästa tanke: Men tänk om de säger nåt om mina mediciner i tullen?! Gaaah. Positivt tänkande, positivt tänkande. Fuck.
Hej!
Vet precis hur du känner just nu, jag fick samma besked 2008, att det var dags för mediciner. Jag var 22 då och hade varit smittad i 6 år. Visste att dagen skulle komma, men tanken på att börja äta så mycket mediciner VARJE DAG, RESTEN AV LIVET när man är så ung... Började äta i augusti 2008, första 2 veckorna var jobbiga men man vande sig fortare än man tror. Det är som när man fick reda på att man var smittad, du vet ju själv hur stort det kändes i början och hur litet det är nu. Man vänjer sig jättefort och lär sig att acceptera o leva med det, man har ju inte så mycket val. Jag tror att det kommer att gå jättebra för dig, du är ju så stark och smart :) Oroa dig inte, det du känner nu kommer snart att försvinna, det blir som att borsta tänderna... :) Lycka till!!!
Till att börja med vill jag säga tack! Det känns lite bättre när man vet att andra har gått igenom precis samma sak. För jag kan inte jämföra mig med killar. Tjejer är också svårt. Men det känns alltid bra att veta att man inte är ensam. Jag visste om det förut också men nu blir jag påmind igen. Tack!
Jag har fortfarande ingen tillgång till Internet hemifrån. Så därför är det galet dåligt med uppdateringar just nu. Förhoppningsvis får jag tillbaka telefonen snart.
Helgen har spenderats på IKEA med halva Stockholm kändes det som. Fastän det var mycket folk så gick det smidigt ändå, bara en person före i kön då vi skulle betala. Tack och lov för snabbkassorna förresten, bra grej, IKEA! Sen får man tycka vad man vill om Kamprads skatteplanering, det är en helt annan sak.
Idag var jag ledig och har bara tagit det lugn, tagit hand om mig själv och gosat med fröken Katt. Som vanligt är man något nedstämd men lite gladare blev jag då jag såg att jag hade fått en present från farmor och farfar på mitt bankkonto. Det var välkommet måste jag säga. Speciellt då det inte är sååå långt kvar tills jag åker till London.
Det är bra att ha något att se fram emot. På fredag får jag inte äta någon frukost. Jag varnade sjukhuspersonalen för mitt morgonhumör men de sa att jag får frukost där av dem efter de har tagit prover. Sen får jag mediciner. Jippi. Eller inte. London, London, London. Så ska jag tänka. Men då kommer nästa tanke: Men tänk om de säger nåt om mina mediciner i tullen?! Gaaah. Positivt tänkande, positivt tänkande. Fuck.
Kommentarer
Trackback
