-

Jag har svårt för personer som skrattar åt andras ångest.
Och jag tycker inte om att få mina känslor för någon ifrågasatta.

En person, som jag annars kallar för vän, skrattade då jag berättade att jag hade gjort slut med S och att jag ville vara med J igen. Han vet inte hur jag känner. Och han har inte hört mina tankar. Han kanske inte menade något illa, men jag tog det så.

Jag kan förstå att det är lite skumt att jag vill vara med J nu igen då det har gått flera månader. Jag kan gå med på att jag kanske är förvirrad. Men att skratta åt mina känslor? Vad fan...


Nu ska jag plugga och lyssna på musik så jag inte hör några tankar om J. För då börjar jag bara gråta.