-

Jag brukar kalla mig Jenny, men jag heter något helt annat. Jag är 21 år gammal. Jag har haft HIV sen jag var 15. Men jag fick inte veta det förrän jag var 17, nästan 18. Ingen människa ska behöva uppleva det som jag har gjort, men jag har ändå försökt att göra det bästa av det. Bara dagar efter att jag fick mitt besked så åkte jag iväg till mitt dåvarande jobb för en introduktion. Jag minns inte så mycket av vad som sades, men jag vet att jag slutade tänka på ”det” i några minuter då och då.

Min pojkvän stöttade mig så mycket som man bara kan. Och jag älskar honom för det. När jag kände mig som smutsigast och fulast i hela världen så höll han om mig och sa att jag är precis så som jag var förut, och att han älskade mig lika mycket som han gjorde innan, om inte mer.

Det är inte lätt att vara tonåring. Det är inte lätt att ha en kronisk sjukdom. Men jag klarade av det, jag är ingen tonåring längre och nog kan jag leva med en kronisk sjukdom. Jag kommer ju inte dö av det. Och jag kommer kunna bilda familj när tiden är mogen. Och mina framtida barn kommer inte ha HIV.

I framtiden kommer jag att behöva äta mediciner, men det gör många andra också, fast av andra orsaker.

Men annars är jag precis som du. Jag har min familj, jag har mina vänner. Jag utbildar mig och jag jobbar. Jag kan vara tjejen som sitter bredvid dig på bussen. Jag kan vara hon du möter på gatan. Men det syns inte på mig att jag har HIV. Även fast det känns så ibland.




Fick en förfrågan om att skriva om hur det är att vara ung och ha HIV. Det här är resultatet. Och jag glömde bort allt vad skolarbete heter. Så nu vet ni vad jag ska roa mig med ikväll...
Någon kommentar om "berättelsen"? Tyvärr ska den inte vara längre, då hade det varit lättare....