-

Han som får mig att le är sjuk. Och jag fyller år snart. Och jag vet inte om jag kommer träffa honom ens innan det. Han är så upptagen med jobb och så också. Och inte kan han vara hemma från jobbet den tokstollen.

Fast jag känner mer och mer att det är jag som drar runt hela det här. Det är jag som frågar om vi ska ses. Och jag åker gärna till honom då jag vet att det underlättar för honom även om det innebär att jag själv fördubblar resvägen då jag ska jobba. Jag gör det för att jag gillar honom och vill vara med honom. Antingen så tänker han på nåt annat sätt eller så är han inte lika intresserad som jag är.

Under den senaste veckan har jag fått uppmärksamhet från annat håll som jag har sagt nej till. För allt jag tänker på är han som får mig att le. Men jag vill ha hans uppmärksamhet, hans omtanke. Men han jobbar bara i lite mer en vecka till på det där stället. Så då blir det bättre tror jag. Då kanske hans glada jag kommer tillbaka. Så länge får jag hålla mig lite i skinnet.

Men jag hoppas att jag får vakna upp med honom på min födelsedag, det är vad jag önskar mig av honom.