-

I somras så levde jag halvt i celibat. Ja, jag sov ju med någon och pussades. Men det var allt i princip. Det känns fel att kalla honom "Han som får mig att le" eftersom det är någon annan som gör det nu.

I lördags så mötte han upp mig efter jobbet och så åkte vi hit till mig. Tanken var att jag skulle plugga lite men så blev det inte. Vi (jag) lagade mat, S diskade (utan att jag ens bad honom om det!) och sen åkte vi och bowlade. Tanken var att det skulle vara fler med och bowla, men till slut blev det jag och S. Han vann ganska ordentligt. Men jag spelade helt okej för att vara jag.

Jag har inte behövt fundera på om S är rädd för mig, på grund av det jag bär som extra bagage. När jag frågade honom om han var rädd för mig så svarade han först "nej". Och sen "ja". Och efter han sagt "ja" så la han till "när du nyps och så där". Så det känns bra. Att han inte är rädd för mig på grund av mitt extra bagage.
Jag behöver inte fundera på om han verkligen gillar mig eller inte. Ovissheten är jobbig som bara den. Men det slipper jag nu. Små saker som att stryka min kind, eller pussar mig på pannan. Eller tar min hand då vi går ute.
Det är allt jag behöver. Och den här gången behöver jag inte undra.

Och nyss fick jag ett sms från en gemensam vän (så vi träffades) med texten "Är ni tillsammans nu då? ;) ".
Nyfiken i en strut kan man säga. Hon har dessutom försökt para ihop oss sen i somras. Och när hon slutade försöka så hände det i alla fall.

Nu ska jag plugga, sen är det Dexter.

Och jag ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Men jag har inte varit hemma särskilt mycket. Och när jag var det så var S här och då var inte bloggen prio ett direkt. Han vet om att den finns. Och han vet att han är med i den. Och han har sagt att det är lugnt att jag skriver om oss. Och om honom. Han hade nog inte något större val men det känns ändå bra att han har okej:at det hela.