-

• Jag ljuger om vart jag är för människor.
  Ska jag till läkaren eller sjuksköterskan så säger jag att jag ska till tandläkaren eller någonting annat. Blir svårt ibland då jag glömmer vad jag sagt.
• En av mina kompisar är lite rädd för mig.
  Hade fest hemma och hon vågade knappt dricka ur samma glas. Vilket är helt ofarligt och smittar absolut inte.
• Jag känner mig annorlunda och jag reagerar konstigt på en del saker. Jag är mer lättretlig och är ofta spänd.

Finns lite fina saker också som har hänt i samma veva

Jag har lärt känna en massa nya underbara människor som jag kan prata med om allt, och vad som är ännu viktigare, de FÖRSTÅR situationene för de vet hur de är. De tror inte bara. Där jag är idag var de kanske för ett år sen, eller 10 år sen.
Jag har fått se hur vårt rättsväsende verkligen fungerar. Och att det ibland inte alltid blir som man vill (jag ville ju att mitt ex skulle dömas till vård). Och hur krånglig byråkratin är i ett modernt land som Sverige.

Jag har lärt mig otroligt mycket om hur sjukvården i Sverige fungerar, och inte bara för HIV-positiva. Utan vid tester och när vissa nästan ligger på dödsbädden och först då tar ett HIV-test. Jo, det är sant.

Och det händer idag också. Fast vi inte vill det. Men med behandling så går det att vända. De allra flesta klarar sig. Finns dock entaka fall då personer kommit in på sjukhus där de sen får diagnosen AIDS och de försöker med mediciner men det går inte då personen är för sjuk och klarar inte av det. (Det här är något som har berättats för mig av en kurator på KS Huddinge, kan inte hänvisa till bättre källor än så på just det här.)